"Mycket könsord och svordomar”

I dessa tider av börskrascher och spekulationer om oetiska mäklaraffärer slår få pjäser huvudet så pass rätt på spiken som David Mamets Pulitzervinnare ”Glengarry Glenn Ross”. Nu går den upp på Stadsteatern.

”Glengarry Glenn Ross” handlar om fyra säljare på ett mäklarkontor. De ska precis avsluta en intern säljtävling där första pris är en Cadillac, andra pris ett knivset och tredje pris är sparken för de två stackare som kommer sist. Mäklarna är i panik över att mista sina jobb och gränserna mellan en affär och ren kriminalitet suddas mer och mer ut.

När David Mamets pjäs ”Glengarry Glenn Ross” gick upp på Broadway 1984 vann den både Pulitzerpriset och flera Tony awards. När den 1992 hade premiär som film, med bland andra Jack Lemmon, Al Pacino och Alec Baldwin i oförglömliga roller som skrupelfria affärsmän, vann den även den större publikens hjärta. Filmen blev snabbt kultförklarad och har kallats ”en av de sista amerikanska storfilmerna”. Alexander Öberg har fått uppdraget att regissera pjäsen för Stadsteatern.

- Det är en väldigt aktuell bild av Sverige just nu. Pjäsen skrevs 1982 i Reagans Amerika, då det här fenomenet fortfarande var exotiskt i Sverige. De senaste åren har även vi fått uppleva oetiska mäklaraffärer och hårdhudade nedskärningar. Pjäsen visar hur ett rått kapitalistiskt samhälle krossar människor, men den är också väldigt rolig. Replikerna levereras med en obeskrivlig timing. Jag har dessutom haft turen att ha ett gäng rävar i ensemblen, med en fantastisk sammantagen erfarenhetsbank. Vissa repetitioner har jag bara suttit och gapat av skratt. Jag hoppas att vi lyckas överföra denna oerhörda spelglädje och lust till publiken.

David Mamet har förutom ”Glengary Glenn Ross” gjort stor succé med filmer som ”Wag the dog” och ”The Postman Always Rings Twice”. Hans pjäser och filmer osar av välskriven dialog och ett återkommande tema är utforskandet av manlighet. Men hur är det egentligen att jobba med en ensemble bestående av bara män?

- Det har varit väldigt intressant, berättar Alexander. Jag har medvetet drivit på gubbtugget och hållit repetitioner där alla bara suttit och pratat skit. Vi har haft en sjuhelvetes stämning i ensemblen, och då händer det grejer! Det är viktigt att få till det hårda snacket.

David Mamet är ju känd för sin bitvis vulgära dialog. Känner du igen det?

- Ja, det är mycket könsord och svordomar, haha. Jag tänker i och för sig inte så mycket på det, för i dag är ju språket så mycket värre än när pjäsen skrevs. Finns det förresten någonting som chockerar längre överhuvudtaget?

Vad hoppas du att folk ska bära med sig från pjäsen?

- Jag hoppas att vi lyckas tydliggöra att någonting i samhället håller på att ruttna. Jag vill bidra till att skapa en diskussion om huruvida detta – vår marknadsstryrda värld – är det vi egentligen vill ha. Det är inget roligt samhälle vi är på väg in i, inget samhälle som är bra för människor. Till och med de rika sitter ju bara där till slut, med sina pooler och prylar, instängda bakom staket, ensamma. Samtidigt som jag både vill att människor ska ha en underhållande kväll, så hoppas jag att publiken ska bli lite förbannad också, tänka ”nej, nu jävlar!”. Det blev i alla fall jag under arbetets gång. När skådespelarna är som bäst känner man sann empati med de värden som inte riktigt får plats i den här världen längre.

Isabel Mohammar

Allt om Stockholm

2008-11-25