”Jag ska gråta när det är över”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-02
Mamman om mannens terror mot sin styvson
LULEÅ. ”Du ska bli blind”, sa styvpappan till den fyraårige pojken.
Hans mamma tvingades se på när pojken torterades och misshandlades.
– Jag är väldigt glad att vi bägge två lever, säger hon.
Den 26-åriga mamman sitter mittemot mannen som under ett år styrde henne med skräck, våld och hot tills myndigheterna grep in i slutet av oktober.
Hennes vittnesmål är overkligt i sin fasansfulla grymhet.
Hon kramar halssmycket i sin hand och trycker det hårt mot bröstet. På hänget har hon satt fast en bild av sonen.
Han befinner sig många mil från tingssal två i Luleå, men är hela tiden närvarande.
Nu berättar hon med lugn röst om hur sambon slog henne upprepade gånger med en gardinstång, hur han fixerade hennes händer och fötter med buntband och hur han hotade att döda hennes familj om hon inte gjorde som han sa.
”Min högsta dröm är att du tar barnen och sticker så jag kan börja jaga er. Det spelar ingen roll om jag inte finner er i början. Om det så tar tio år ska jag aldrig någonsin sluta leta.”
Han har upprepat orden så många gånger att hon kan dem utantill.
Hon berättar om den misshandel hennes fyraåring fick utstå. Hur han tvingades att äta tills han spydde, hur han lämnades naken och blöt på balkongen i november förra året, och om slagen han fick ta emot.
Hans fyraåriga kropp är full av ärr och brännsår. Hon var maktlös. Varje gång hon försökte ingripa blev det värre.
”Jag såg ingen utväg”
– Det har varit ett helvete, jag har varit rädd varje dag. Jag kände mig liten, hjälplös och ensam. Jag såg ingen utväg, säger mamman.
På en stor bildskärm spelas förhören med fyraåringen upp.
Han kan inte sitta still i den stora fåtöljen i förhörsrummet. Han pratar som en liten pojke men om saker vi önskar att inget barn kände till.
Han berättar om hur styvpappan brände honom med sin tändare, hur han sprejade honom i ögat och på kroppen. Han säger ”Det gjorde jätteont” gång på gång.
Otåligt reser han sig upp och ber att få sluta. Han vill leka. Inte prata, prata, prata.
Efter de korta pauserna fortsätter frågorna. Och svaren.
Han berättar om hur styvpappan hällde superlim i hans öra och hur han blev väckt och tvingades stå med armarna rakt ut hela natten.
När mamman fyller i med den vuxnes detaljkännedom blir det outhärdligt. Det går en suck genom rättssalen.
Grov misshandel och kränkning
Styvpappan skrapar med foten i golvet, mumlar tyst och stirrar ner i bordet. Hans kinder är rödrosiga. På pappret är han 38, men i verkligheten påminner han om ett barn med luvtröja, gymnastikskor och rastlösa ben.
I rättegången i Luleå tingsrätt står han åtalad för sju fall av misshandel och kränkning av mamman. Han är både misstänkt för grov fridskränkning, genom misshandel, hot och olaga tvång, och fyra fall av grov misshandel av pojken.
Han erkänner de flesta fallen av misshandel men vill inte kännas vid någon systematisk frids- eller kvinnofridskränkning.
Oftast svarar han att han inte minns på åklagarens frågor.
– Jag räknar med att det stämmer. När jag blir arg blir jag så arg att jag inte vet vad jag gör, säger han.
Bara den minste pojken klarade sig undan hans slag och trakasserier. Som tvååring får han nu veta att han har en mormor, farmor, moster och farbror. Under året med styvpappan flyttade familjen flera gånger – för varje ny ort isolerades de än mer.
Mamman fick inte ha någon kontakt med sin mamma, barnens mormor, som till slut anmälde missförhållandena till
socialtjänsten tillsammans med barnens riktiga pappa.
”Fruktar då han kommer ut”
Då förstod hon att hon aldrig skulle kunna återvända. Trots hans hot berättade hon allt för polisen.
– Jag är inte rädd nu, men jag är rädd för den dagen då han kommer ut. Jag vill bara leva ett normalt liv och vara den glada mamma jag var innan.
Hon biter ihop, vill säga till alla kvinnor som lever i samma situation att det finns hjälp. Hon är oändligt tacksam över det stöd hon har fått.
Hennes son leker sig genom minnena. Spindelmannen som fångar alla dumma människor i sitt spindelnät har blivit en viktig lekkamrat.
Mamman har stöd från barn- och ungdomspsykiatrin i kommunen där de nu bor. Hon ser ljuset, säger hon.
Hennes egen bearbetning kommer senare.
– Jag ska gråta när det här är klart. Börjar jag nu är jag rädd att jag inte kan sluta.