Huvudproblemet kvarstår: Vem ska betala?
ATEN. På sätt och vis är det meningslöst att påpeka det men Grekland borde aldrig ha fått vara med i euron. Landets ledare fuskade sig in.
Nu när Grekland är där och i skiten finns ingen lösning som inte innebär lidande och uppoffringar.
När jag går omkring i centrala Aten är det svårt att upptäcka någon misär. Det ser rätt mycket ut som vilken storstad som helst i Sydeuropa. Visst snubblar jag över en och annan hemlös person på trottoarerna men inte mer än i andra storstäder. Tiggarna är markant färre än i Stockholm.
Ingen varubrist råder. Restauranger och caféer är välbesökta.
Det är först när jag pratar med människor som den fulla vidden av fem år av åtstramningspolitik går upp för mig. När jag ser deras slitna uppsyn och livlösa blickar.
När jag var i Grekland för tre år sedan dominerade fortfarande ilskan och kampviljan. Jag möttes av tårgas och kravaller när jag försökte ta mig in på hotellet vid Syntagmatorget i centrala stan. De greker jag pratade med förbannade Merkel och EU.
Den stämningen har ersatts av uppgivenhet. Folk orkar inte vara arga längre. Deras krafter är slut. De vill bara ha ett slut på nedskärningarna.
Huvudproblemet kvarstår dock; vem är det som ska betala för att grekerna under lång tid levde över sina tillgångar?
Ansvariga politiker friserade landets räkenskaper för att få komma med i euron. Bryssel lät sig villigt luras. Sedan fördubblades lönerna i Grekland. En lånefest bröt ut. Det fanns inga gränser för vad man kunde unna sig innan finanskrisen satte abrupt stopp.
Man kan säga att grekerna fått betala ett högt pris de senaste fem åren. Många har drastiskt tvingats sänka sin standard, många har förlorat sina jobb. 2,5 miljoner greker lever under fattigdomsgränsen.
Självmorden ökar. Familjer slås sönder. Det finns kvinnor som inte har råd att föda sina barn på sjukhus. Utan soppköken skulle människor svälta.
Äldre jag träffar berättar hur de fått sina pensioner sänkta två gånger på tre månader.
Ändå har fem år av åtstramningar inte förbättrat ekonomin.
Grekland har genomfört vissa av de reformer som EU krävt i utbyte mot nödlån men långtifrån alla. Fortfarande finns inget fungerande skattesystem där även de rika betalar sin beskärda del.
Finansanalytikern Nikos Chryssochoiois kan inte förstå varför de som styr Grekland inte lyckats bättre.
– Se på Portugal och Irland, säger han framåtlutad i sin kontorsstol på börsmäklarfirman i centrala Aten. De klarade det. De är inga aliens. Vi kan också göra det.
Hans recept är att Grekland måste minska kostnaderna i sin offentliga sektor. Antingen genom att sparka ännu fler människor eller genom att sänka lönerna. I kombination med att alla måste betala sina skatter och ett fungerande rättssystem.
Det kan låta enkelt men har visat sig väldigt svårt att göra i verkligheten.
På en sajt kan man se hur Greklands statsskuld obönhörligen tickar uppåt. Den är nu 4 013 miljarder kronor. En siffra så ofattbar stor för en liten ekonomi som Greklands att de flesta är ense om att landet aldrig kommer att kunna betala tillbaka sina skulder.
Men om skulden avskrivs så är det Europas skattebetalare som får ta notan. Hittills har Europas ledare varit ovilliga men dragkampen kommer att intensifieras när Grekland får en ny regering på söndag.
På ett övergripande plan handlar Greklands kris om abstrakta siffror.
I verkligheten, för vanliga människor, fortsätter den grekiska tragedin att spelas upp.