Floden skulle rädda landet – nu sinar den

Det imponerande kraftverket ligger som en jättekloss över floden Po. Det är ett av Italiens största och viktigaste men har varit stängt under sommaren.

Även nu går det på sparlåga. Ur bara två av de tio dammluckorna forsar vattnet ut på andra sidan och alstrar energi.

ISOLA SERAFINA – PODALEN, ITALIEN. Längst upp på flodvallen står en varningsskylt med bild på stora vatten­massor som forsar ner mot flodbädden. Det ser nästan ut som en tsunami. Skylten varnar på fyra språk för plötsliga flodvågor beroende på regleringen i kraftverket.

Varningen klingar dock rätt tom dessa dagar. Det är lätt att se att vattennivån i floden är mycket låg.

Stora delar av flodens botten ligger i öppen dager. Breda fläckar av vit sand lyser upp mellan den torra växtligheten.

Vi står vid sidan av kraftverket när en flyg­larms­liknande signal börjar ljuda. Först blir vi lite rädda men det är inte damm­luckorna som öppnas. Bara en båt som kommit för nära kraft­verket i den upp­dämda delen på andra sidan slussarna.

För att få bra bilder på kraft­verket åker vi in på vad som visar sig vara en traktor­väg som passerar åkrar där resterna av ut­torkade grödor vittnar om den extrema torka som Italien drabbades av under sommaren.

Vattennivån i floden är fortfarande mycket lägre än normalt. Trycket från vattnet är så lågt att kraft­verket inte kan gå för fullt. Ur två damm­luckor forsar en vatten­mängd som åtminstone ser ut att kunna alstra en del energi. De övriga åtta är helt stängda.

Just där kraftverket ligger delar sig floden i två olika grenar och bildar därför ön Isola Serafina. Synen är lika dyster i den andra grenen. Vatten­nivån är långt under det normala och den här delen verkar vara helt stängd.

Vi har ansökt om att få besöka kraftverket men ägaren ENEL har sagt nej utan att närmare ange varför.

Istället frågar vi en man som bor alldeles intill vattenkraftverket. Han pratar inte engelska men visar sig ha utmärkta kontakter. Efter 15 minuter bromsar en bil in och ut kliver borgmästaren i Montecelli d’Ongina, staden som ligger några kilometer bort. Jimmy Distante har inga problem med att förklara varför vattenkraftverket knappt går på styrfart.

– Vi har haft 5–6 månader utan nästan något regn alls, förklarar Distante medan han viftar bort en fluga från ansiktet. Under sommaren var det särskilt illa eftersom vi hade väldigt höga temperaturer.

Så här års hade han och alla andra hoppats på rejält med nederbörd.

– Nu är det oktober och vi har fortfarande inte fått något regn att tala om. Det är en mycket allvarlig situation för alla. Nu hoppas jag att läget ska bli bättre framåt november–december.

Han fläktar lite med skjortkragen för att visa att han svettas trots att det börjar bli mörkt.

– Normalt borde det vara 10–15 grader så här års. Istället har vi 25.

Samtidigt har regionen runt vattenkraftverket klarat sig bättre än många andra.

– Vi har tur eftersom det är här vattnet däms upp. Vi har kunnat förse många av bönderna med vatten för sina åkrar. Men i städer längre bort är läget riktigt illa. De har nästan inte fått något vatten alls. Vi har trots allt den största floden i Italien runt hörnet.

Den ljusblå skjortan är öppen i kragen. Glas­ögonen hänger i ett svart snöre runt halsen.

– Den direkta påverkan på vanligt folk har inte varit så stor på kort sikt. Vi har el så att det räcker. Men ser man det på lite sikt är det alarmerande. Vi klarar den här situationen i några månader men inte under ett år eller två.

Enligt italienska medier har en rad vatten­kraftverk fått hålla stängt under sommaren på grund av för låga vatten­nivåer. Vatten­kraften är en viktig energi­källa i Italien.

Kraftverket i Isola Serafina producerade från januari till augusti närmare 21 000 gigawattimmar. Det ska jämföras med samma period året innan då siffran var dryga 34 000. En minskning med 38 procent.

Problemen för vattenkraften har inneburit att andelen förnybar energi i Italien har minskat från 42 procent förra året till 35 procent i år. Detta i ett läge då klimathotet gör att den förnybara energin istället måste öka om utsläppen av växthusgaser ska kunna minska.

Istället har man precis som i Tyskland tvingats förlänga livstiden för ett antal kolkraftverk som skulle ha stängts inom kort.

– Ovanpå energikrisen som drabbat hela Europa har vi fått en vattenkris, konstaterar Distante bistert.

– Tyvärr har Italien inte haft någon energistrategi de senaste 10–15 åren, säger borgmästaren. Vi har exempelvis ingen kärnkraft. Nu får vi betala priset för att vi gjort oss beroende av billig rysk gas.

Distante upplever energikrisen varje dag i jobbet på ett mycket konkret sätt.

– Människor kommer till mig och ber mig hjälpa dem med sina elräkningar som flerdubblats. De kan inte betala dem. Men jag kan inte, trots att jag gärna skulle vilja.

Han slår ut med händerna.

– Det finns inte pengar till det. Staden har själv fått kraftigt ökade kostnader. Elen kostar tre till fyra gånger mer än förra året. Vi har alla samma problem.

Bilden bekräftas när vi möter två män som arbetar med att lägga rör i närheten och som kommit ner för att titta på dammen.

– Allt är så tragiskt, säger Sorin, 46. Jag känner många småföretagare som tvingats slå igen. Det finns inget man kan göra. Allt handlar om faktorer som vi inte kan påverka. Vädret och Putin.

Luga, 49, iförd träningsoverallsbyxor och t-shirt, fyller i.

– Vi är oroliga. Men vad tjänar det till. Det finns ändå inget vi kan göra. Varje sig det handlar om höga elräkningar eller klimatförändringar.

Mest oroar det sig för att pellets blivit mer än dubbelt så dyra.

– Vi brukade värma våra hus med det. Nu har vi inte råd. Jag vet inte vad vi ska elda med istället. Ved kanske?

Sorin lägger till.

– Både min fru och jag jobbar extra. Ändå vet vi inte om vi har råd att betala våra räkningar.

Montecelli d’Ongina är en typisk italiensk små­stad. Äldre, vackert slitna stenhus. Rader av små­butiker med slaktare, bagerier, en stor frukt­butik, ute­kaféer. Människor hälsar på gatan. Alla verkar känna alla.

Allt utstrålar idyll och ett stort mått av väl­mående. Men skenet bedrar delvis.

Elena Aiani, 63, har precis varit och cyklat längs floden som hon gör varje dag.

– Vad vi ser är naturen som gör revolt mot vårt sätt att leva och förbruka energi, säger hon. Under sommaren var det extra illa men vi har sett det komma under flera år. Vi måste sluta med vår rovdrift och anpassa oss till naturen.

Vi kör dryga 30 mil österut till deltat där Po-floden har sitt utlopp. På vägen passerar vi några av Italiens största industrier som varit med och byggt landets välstånd.

Längre österut är landskapet alldeles platt. Ofta har vi Po eller någon av dess bifloder inom synhåll från vägen.

Under sommaren drabbades även den här delen av Italien av svår torka. För många bönder har den lett till en katastrofal situation där de förlorat en stor del av sin normala skörd. Po-dalen är för Italien vad Ukraina är för världen. En viktig korn­bod.

Någon mil ifrån Adriatiska havet har bonden Cinzia Pezzalato, 57, sin jordbruks­mark. Hon tar emot inne i maskin­hallen där en grön traktor tar upp en stor del av utrymmet. I det högra hörnet står ett antal stora säckar fyllda med olika typer av utsäde. Säsongen är inte över riktigt än.

Handslaget är kraftfullt.

Hennes pappa var jordbrukare och farfar före honom. Hon har själv varit bonde i över 30 år. Efter några års högskolestudier återvände hon till familjetraditionen.

– Jag har aldrig varit med om en så katastrofal situation som vi har nu, säger hon och ser bekymrad ut. Vi har haft en extremt varm sommar samtidigt som det under flera månader inte funnits tillräckligt med vatten för att försörja åkrarna.

Även vid de tidpunkter då det funnits vatten har det inte hjälpt.

– Vi har haft över 35 grader under långa perioder. Mycket av vattnet dunstar vid ytan och väldigt lite går djupt ner i jorden där det gör verklig nytta. Tidvis har jag tvingats vattna på natten för att vattnet ska räcka till.

Cinzia tar med oss till byggnaden där hon förvarar sina hårt packade höbalar. Hon drar ut lite hö och gnider det mellan händerna för att testa kvaliteten. Hon gör en missnöjd min.

Normalt får hon ihop 50 höbalar på sina 20 hektar mark, där hon även odlar andra grödor. I år blev det bara elva. Hennes son som har 60 hektar mark har också fått se en kraftig minskning av sina skördar.

Vi går ut till fältet där hon odlar sojabönor. Hon pekar på de halvmeterhöga stänglarna med många av bladen kvar.

– Normalt skördar jag inte förrän bladen ramlat av. Men i år har skörden mognat så ojämnt att jag tvingats skörda i omgångar. Nu ska jag ta det sista i nästa vecka för veckan efter ska det regna. Men på grund av att många av bladen fortfarande sitter kvar är fuktigheten för hög så jag måste torka sojan innan den går att använda.

Det innebär en extra kostnad som är särskilt hög just nu när energipriserna ökat så kraftigt.

– Allting har gaddat ihop sig mot oss samtidigt. Inte nog med att skörden är katastrofal. Dessutom tvingas vi betala mycket högre priser för diesel till traktorerna och pellets för uppvärmningen.

Hon suckar djupt men är samtidigt inte beredd att ge upp.

– Om jag inte känner något hopp kan jag lika gärna stänga butiken och kasta nyckeln, säger hon och gör en gest för att beskriva just det.

– Jag tänker fortsätta med jordbruket. Det är min passion. Jag älskar att se hur det växer.

Hon pekar stolt på ett diplom som sitter på väggen i maskinhallen. Ett certifikat som ger henne rätt att kalla sitt socker organiskt.

– Det måste utfärdas varje år så alla vet att det är en kvalitetsstämpel.

Hennes hund Tom som hittills varit väldigt lugn och snäll får plötsligt upp vittring ute på fältet. Ut framför fötterna på oss springer en katt och hunden efter i full fart. Det hjälper inte att Cinzia skriker på honom att stanna. Lugnet återvänder först när katten flytt upp på ett loft.

Tom flämtar fortfarande häftigt när vi åker.

Tillsammans med Rudolfo Laurenti, ingenjör vid vatten­myndigheten i Taglio del Po åker vi ner till floden bara fem kilometer från havet. Längs vägen blir det väldigt tydligt hur jordbruks­marken ligger flera meter under havs­ytan. Det skapar ännu ett problem.

Laurenti tar med oss till plats där ett antal silver­färgade metall­pelare sticker upp ur floden. De är del av en mekanisk barriär där stora metall­plattor förts ner i vattnet för att stoppa havs­vattnet från att tränga upp längs floden.

– De fungerar bra om vatten­trycket i floden ned­ström är tillräckligt stort, förklarar Laurenti. Då rinner flodvattnet ut mot havet men havs­vattnet kan inte klättra uppför floden. Men om det inte finns tillräckligt med vatten i floden så tar sig saltvattnet in.

Laurenti plockar med sig en låda från bakluckan på bilen och går ner till strand­kanten. I sin väl­strukna ljus­blå skjorta och minutiöst putsade vin­röda loafers är han inte direkt klädd för fält­studier. Men han balanserar på några stenar och kastar i ett plaströr som är kopplat till boxen. Inom mindre än 30 sekunder får han svar på salthalten i floden.

Den är 3 procent per liter.

– Alldeles för högt egentligen, konstaterar han torrt. Helst ska det inte vara mer än en procent för att man ska kunna använda vattnet för bevattning av jordbruket. Men nu befinner vi oss så nära havet att vi ändå inte tar vatten härifrån. Längre upp är salthalten acceptabel nu.

Annat var det under sommaren.

– Då hade vi saltvatten så långt upp i Po som 40 kilometer från havet, berättar Laurenti medan han med några smidiga steg tar sig tillbaka till säker mark samtidigt som en fiskebåt glider uppför floden längs andra strandkanten.

– Jag uppmätte salthalter på hela 20 gram. 40 km uppströms var salthalten så hög som 2 procent.

Han skakar bekymrat på huvudet åt minnet.

– Då var vi tvungna att stoppa all bevattning. Annars hade jordbruksmarken förstörts. Men följden blev att hälften av de 40 000 hektar mark som vi har i området inte kunde bevattnas.

Han drar sig till minnes hur det var för 5–10 år sedan och ler åt den osannolika utvecklingen.

– Då var problemet det motsatta. Vi var rädda för att vi tidvis skulle få för höga vattenflöden i floden.

Nu pågår ett febrilt arbeta för att hitta lösningar om vattenbristen och saltinträngningen fortsätter.

Kanalerna med färskvatten som grävts från floden och in mot jordbruksmarken ska breddas så att de kan lagra mer färskvatten under den del av året när ingen bevattning behöver ske.

Planer finns också på ett avancerat system av slussar som mer effektivt ska hindra inträngningen av havsvattnet.

– Men det är en stor investering. Vi får se om det blir av.

Laurentis min visar att han själv är tveksam till att så blir fallet och låter till och med lite ödesmättad när han kallt konstaterar:

– Det finns ett läge då vi inte längre kan kämpa mot naturen.