Gängens rekrytering av barn har stora likheter med barnsoldater i krig

Försvarsexperten: ”Behöver göra som i Rwanda”

Linda Hjertén

Springpojkarna i de kriminella nätverken har flera likheter med barnsoldaterna i krigshärdar.

Sverige skulle genom att titta på dem kunna lära sig mycket om hur man stoppar den stora nyrekryteringen – och hur man rehabiliterar barnen efteråt.

– De här barnen är inte förlorade, säger Henrik Häggström, analytiker på Försvarshögskolan.

Gängexperten: Så kan nyrekryteringen av unga stoppas

De har kommit att kallas för barnsoldater – de allt yngre killarna och tjejerna som i allt större utsträckning rekryteras som springpojkar och utnyttjas av de kriminella nätverken. Från att till en början mest förvara vapen och hålla vakt används de nu även för att mörda.

Henrik Häggström har jobbat med frågor som rör barnsoldater på flera internationella organisationer och på plats i olika krigsdrabbade länder. Nu, som analytiker på Försvarshögskolan, forskar han i den svenska gängkriminaliteten.

Och han ser många likheter mellan barnen som används som kombattanter i krig och barnen som befinner sig i de kriminella nätverken i Sverige, och likheter i sättet de rekryteras på.

– Först är det värt att nämna olikheterna. Våra barn lever ju i fredstid i en demokrati med skola och sjukvård som fungerar. Men det finns även många faktorer som förenar barnen, säger Häggström.

Tvångsrekryteras

Många barn i krigshärdar tvångsrekryteras av krigsherrar som ser dem som ”bra soldater”. Barn ifrågasätter mindre och kan manipuleras till att göra nästan vad som helst.

– Det finns barn som används för att gå över minfält, säger Henrik Häggström.

Även i Sverige har det dykt upp allt fler exempel på där barn genom hot och våld tvingas in i kriminaliteten.

Senast fallet med de båda mördade 14-åringarna Mohamed och Layth.

Enligt Aftonbladets uppgifter hade de precis lejts för att utföra ett uppdrag åt det kriminella nätverket Foxtrot. När det misslyckades mördades och sedan fotograferades pojkarna för att statuera exempel och skrämma andra barn och unga.

– Det kan även handla om att man tvingar barnet att begå så pass fruktansvärda handlingar att de känner att det inte längre finns någon återvändo till livet innan, säger Häggström.

Sedan finns även den mer ”frivilliga” rekryteringen som bygger på lock och pock, tillgång till pengar och vapen och löften om framtida status.

– Både när man som barnsoldaterna i krig lever i ett samhälle som inte fungerar, eller i ett samhälle man upplever inte är för en själv, som barnen i de kriminella nätverken i Sverige, så kan det framstå som ett lockande alternativ.

Traumatiserade

Henrik Häggström menar att både barnsoldaterna i krigshärdar och barnen här i Sverige som hamnar i kriminella kretsar ofta upplever att det inte finns några alternativ för dem i samhället.

Många av de unga gängkriminella bor ofta trångbott i socialt utsatta områden och ser framtidsvalen som mycket få.

– Samtidigt, i realiteten, finns möjligheter i Sverige att gå i skolan och skaffa sig ett jobb. Men känslan de barnen har är inte den.

Henrik Häggström har i sin forskning sett att barnsoldaterna i krigshärdar kan rehabiliteras, trots stora fasor och hemskheter de har sett eller råkat ut för.

– Det finns dock en liten grupp på 5–10 procent som inte går att rehabilitera. Som är så pass skadade och traumatiserade av det de varit med om att de aldrig kan leva ett normalt liv igen. Men för de flesta är det möjligt.

Det som då krävs, och det som krävs för att stoppa utvecklingen enligt Häggström, är att lokalsamhället sluter upp kring frågan. Från polis och socialtjänst till skola, fritidsgårdar, idrottsföreningar och religiösa ledare.

Och inte minst – alla invånare.

”Måste vara redo att släppa ilskan mot barnen”

– Om de här barnen väl bestämmer sig för att lämna det kriminella livet måste vi vara redo att släppa vår ilska mot dem och förlåta dem. Ett exempel är hur man gjorde efter folkmorden i Rwanda på 90-talet. Där inledde man alternativa rättsprocesser där barnsoldater bjöds in för att tala om sina våldsbrott inför lokalsamhället. Det byggde förståelse och förlåtelse, säger Häggström.

Häggström säger att mycket resurser har lagts på att utreda och lagföra brott men att väldigt lite läggs på att titta närmare på den här gruppen av barn och unga; hur hamnade de där de hamnat och vilka specifika problem har de.

– Om vi verkligen tittar på det så kan vi hjälpa dem att lämna det här livet bakom sig. Det kommer inte bli lätt, är du 13–14 år och har haft vapen i din hand är det svårt att direkt efter sätta sig i skolbänken och plugga matte. Men med riktade insatser som inte bara är polisiära, och med hela lokalsamhällets stöd, så är det möjligt att rehabilitera dem, precis som barnsoldaterna i krig.