Pullan är världens största albinofamilj

De är världens största albinofamilj.

Men livet utan pigment är tufft för indiska familjen Pullan – som hoppades att en notering i Guinness rekordbok ska bli biljetten bort från fattigdomen.

– Men ingen har hört av sig, säger pappan Roseturai, 50.

helskärm

I en liten enrumslägenhet i norra Delhi sitter en familj och väntar tålmodigt på en berömmelse som aldrig tycks komma.

Världsrekord?

I våras skrev flera tidningar, bland annat engelska The Sun, om den tio personer stora familjen Pullan – som snart kunde räkna med att komma med i Guinness rekordbok.

Anledningen? De är världens största albinofamilj.

De engelska tidningarna hade pratat med företrädare för Guinness, som lovat kontakta familjen.

Men när Aftonbladet hälsar på hemma hos familjen Pullan, visar det sig att ingen representant för rekordboken varit där.

– De kom inte, och de har inte hört av sig. Ingen har varit här, säger pappan i familjen, Roseturai Pullan, och skakar på huvudet.

Arrangerat äktenskap

Familjen utgör ett minst sagt udda inslag i Delhi. Alla är de blonda, deras hud väldigt ljus. I stadsdelen där de bor, JJ Colony, är de något av lokalkändisar.

Roseturai gifte sig med Mani 1983. Båda är albino och äktenskapet var arrangerat – deras föräldrar tyckte det var bäst med någon av samma sort.

De flyttade till Delhi från södra Indien, där de blev utstötta eftersom många trodde att de bar på en smittsam sjukdom.

Alla deras sex barn har ärvt albinismen. Dottern Renu har gift sig med en man som också är albino, och deras gemensamma dotter ärvde även hon anlagen.

Bristen på pigment ställer till det. Livet har varit tufft för familjen Pullan.

– Vi har svårt att få jobb, eftersom vi inte kan arbeta utomhus, säger sonen Shankar, 25 till Aftonbladet.

Dålig syn

Han ser dåligt och tvingas ha sin mobil på en knytnäves avstånd för att kunna se vad det står. Han läser på universitetet, men har svårt att röra sig ute bland folk - ett stort problem i folktäta Indien.

– Jag ser inte vad det står för nummer på bussarna och jag får problem bara jag ska korsa en gata, säger han.

Shankar jobbar som butiksbiträde, men drömmer om ett helt annat liv, där han slipper dela ett rum och kök med sju familjemedlemmar. Det är därför den där noteringen i rekordboken är så viktig.

– Många människor och journalister har hälsat på, men ingenting händer, berättar han för Aftonbladet.

– Jag skulle vilja vara oberoende. Min dröm är att få ett riktigt jobb, som bankman eller lärare.

Vill bli designer

Gränden utanför huset är så trång att två personer inte kan mötas utan vrida på överkroppen. En hund sover på trappen mitt emot. Längs gatan flyter sakta en obestämbar sörja.

Systern Deepa, 20, längtar även hon efter ett annat liv.

– Jag skulle vilja bli modedesigner. Eller jobba med pr.