Tanya hjälpte sin svårt sjuka mamma att dö
Pirjo reste till Schweiz för dödshjälp – nu berättar dottern
Publicerad 2019-02-23
Få ämnen är lika känsliga som dödshjälp. Majoriteten av svenska politiker vill inte ta i frågan och de läkare som jag har pratat med är starkt emot en legalisering. Läkare ska värna och inte ta liv, lyder läkaretiken. Men vem bestämmer egentligen när ett liv inte längre är värt att leva?
I södra Sverige träffar jag anhöriga till Pirjo som bestämde sig för att avsluta sitt liv när hon fick veta att hon hade den obotliga sjukdomen ALS. Svenska läkare ville inte ge ut de intyg som hon behövde för att få en tid hos dödshjälpsgruppen Dignitas i Schweiz – och i desperation frågade hon istället sina närmsta om hjälp att dö.
– Jag ville hjälpa henne att få ett slut på lidandet men jag skulle förmodligen åka dit för mord eller dråp, säger dottern Tanya som beskriver den utdragna ansökningsprocessen som en kamp mot klockan.
Tanya är inte ensam om att ha en anhörig som väljer dödshjälp som en sista utväg. Ovanligt många svenskar reste till dödshjälpsgrupper i Schweiz 2018 och frågar man sakkunniga är utvecklingen tydlig. Det finns ett ökat intresse för att diskutera frågan.
Att fler länder inte legaliserar dödshjälp trots efterfrågan är något som har fått den australienska professorn Philip Nitschke att rasa. När jag träffar honom i staden Hillegom i Nederländerna är han bara veckor från att färdigställa en dödshjälpmaskin som kan ta livet av människor med ett knapptryck.
För att hjälpa så många som möjligt vill han ge ut ritningarna till maskinen gratis – men vad händer om de hamnar i fel händer? Och när övergår viljan att hjälpa kroniskt sjuka till att inkludera människor som kan behandlas?
Följ med på en resa från Sverige – där läkare inte får assistera ett självmord – till Nederländerna som har en av världens mest liberala lagstiftningar kring dödshjälp.