Ögon lyser svart - sorgens färg

Ubåten Kursk snart bärgad - då är änkan Olga tillbaka

MURMANSK

Hon är klädd i en alltför stor svart sweater, svarta jeans och svarta stövlar. Hennes ögon lyser också svart.

Svart. Sorgens färg.

Sjömanshustrun Olga Kolesnikova är änka efter kaptenlöjtnant Dmitrij Kolesnikov, officer ombord på den ryska atomutbåten Kursk, som den 12 augusti i fjol gick under med sin besättning om 118 man.

Det var Kolesnikov som i en luftficka under slutdygnen i vraket på 107 meters djup skrev de brev, ställda hem till hustrun Olga i hennes väntan i örlogsbasen Roslyakovo djupt inne i fjorden vid Murmansk.

Breven kom med tiden att oförstörda bärgas.

De berättade om 23 mans trängsel i block nummer 9, en del av ubåten som skonats från sprängningens förödelse, om väntan och kärlek, om sviktande hopp och förtvivlan. I det sista brevet vet kaptenlöjtnanten att ingen räddning kommer och att han ska dö.

Myndigheterna ljög, samhället svek

Änkan Olgas öde fångade på samma sätt omvärldens uppmärksamhet. Änkorna och mammorna till unga sjömän utsattes den första veckan för falskt hopp, myndigheternas lögner och samhällets svek. Vid ett tillfälle överfölls, inför rullande tv-kameror, en av kvinnorna av en sjuksköterska. Utan att fråga körde denna en bedövningsspruta i kvinnan bak och fick henne att segna ner - och därmed stopp på hennes tårar, frågor och protester. Breven som efter många månader bärgades ur vraket lästes upp i tv - men överbragtes inte till dem de var ställda till.

De efterlämnade familjerna kom att behandlas väl. Änkorna fick ekonomisk kompensation i hundratusenkronorsklassen, långt över det vanliga i landet, och fick hjälp att flytta tillbaka till sina födelseorter eller någon av Rysslands storstäder. Kvinnorna finns därför inte längre kvar i denna bistra, trista hamnstad på tundran vid Barents hav långt norr om polcirkeln.

"Livet måste gå vidare"

De finns i Moskva, S:t Petersburg eller Rostov-na-Donu.

Men i går eftermiddag, när bärgningen av den sjunkna ubåten gick in i sin slutfas, finns Olga Kolesnikova plötsligt här i Murmansk igen.

- Jag har inte mycket att berätta, säger hon med viskande röst, när jag möter henne i den stora, ödsliga ishockeyarena som tjänar som presscentrum.

- Jo, jag har fått breven från min man. Men jag har vänner, vars älskades sista hälsning bara försvunnit i Säpos och byråkraternas händer.

I Olgas vackra anletsdrag en utstrålning av hård prövning som förkunnar: "Det lönar sig inte att gräva ner sig i bitterhet. Vi ryssar har i evärderliga tider utsatts för plågor och elände."

Och när jag sprang efter henne i en trappa i hockeyhallen sa änkan Olga:

- Olycka kan vara en del av livet. Men livet måste gå vidare.

Staffan Heimerson, Murmansk