De vandrar mot gränsen som snart stängs

Erik Wiman

HORGOS. Här sluter sig Europa mot människor på flykt.

I tusental vandrar de längs järnvägen genom Serbien mot Ungern där gränsen inom kort är helt stängd av taggtråd.

– Snart bryr jag mig inte om vad som händer längre, bara jag får vila, säger studenten Haya Jidawi, 23, som ska försöka ta sig till sin pappa som bor i Sandviken.

Det går att skjuta en rullstol i ungefär en kilometer i timmen över syllarna på en järnväg. Ali Muhammed har två kilometer kvar till gränsen mot Ungern. Det kommer att vara kolsvart innan han når fram.

Ett steg, två steg, stopp. Ett steg, två steg, stopp. Som en dans i en mardröm.

Ibland reser sig hans mor, 60-åriga Bushra, och går ett tiotal meter. Då bär Ali rullstolen i famnen som ett otympligt krånglande barn, på ryggen har han deras packning.

När hennes hjärta börjar rusa, finns han alltid nära så hon kan sätta sig.

– Vi kommer att få sova en natt till på marken, säger han när vi berättar hur långt det är kvar till gränsen.

Det har gått sex månader sedan mor och son lämnade Irak. Ali har tappat räkningen på hur många nätter marken varit hans huvudkudde.

– Det här är att fly, säger han och sveper med handen för att visa sin belägenhet.

Det dammar i solnedgången. Ett par bajsblöjor på marken lockar flugorna. Rader av människor passerar. En pojke snubblar och slår upp knäet på de vassa stenarna. Längs sidorna av spåret kör poliser i skytteltrafik fram och tillbaka.

– Det är så här det är att fly, säger Ali igen.

Vi ser, men kan vi förstå? Hur det är att skjuta en hjärtsjuk mor framför sig mot ett värdigare avslut på livet än att bli halshuggen av en dåre som tror sig ha Gud på sin sida.

– Daesh kom. Vad hade du själv gjort? ( Daesh-IS reds.anm)

Alis mor reser sig igen och han lyfter upp rullstolen. Några meter längre fram sätter hon sig.

Då börjar det om.

Ett steg, två steg, stopp.

En bit längre fram glittrar kvällssolen i virvlar av taggtråd. Det är Ungerns omtalade och av FN kritiserade flyktingbroms. Det är Europa som sluter sig.

Stängslet började byggas tidigare i somras. Ungerska myndigheter slog fast att de inte har resurser att ta emot alla människor som vill in i EU. Här är det ännu inte färdigt utan består än så länge av tre lager taggtråd.

Vi står på den serbiska sidan utanför byn Horgos. Järnvägsspåret löper i två spikraka linjer. Där de möts är EU. Att ta sig in i unionen är ett delmål för hundratals, just nu tusentals, människor som passerar här varje dag. Men alla vi pratar med vill vidare.

– Tyskland eller Sverige.

Svaret är det samma vem vi än frågar.

Till Sverige vill Haya Jidawi och hennes familj. Hennes pappa bor sedan ett år tillbaka i Sandviken. Själv flydde hon till Libanon, men tvingades tillbaka till Syrien bara för att bege sig ut på ett nytt flyktförsök.

Det har gått 20 dagar sedan hon klev över gränsen från Syrien till Turkiet och fortsatte att gå.

– Om jag hade vetat hur farlig den här resan är, hade jag stannat i Syrien, säger hon.

Men varje steg bort, gör vägen hem mer avlägsen.

– Nu ber jag bara att vi kommer fram så jag kan börja om med mitt liv.

Kriget har tvingat Haya att avsluta studierna till agronom. Hon hoppas få plats på ett universitet i Sverige.

– Människor i Sverige är så vänliga som hjälper oss, jag vill bygga ett nytt liv där och jobba.

Ungerska säkerhetsstyrkor patrullerar gränsen. Drygt 2000 poliser har skickats till gränsen för att övervaka den långa raden av flyktingar. På söndag ska stängslet vara färdigbyggt. Drygt 17 mil som visar att människor inte är välkomna.

Då ska ingen kunna ta sig in i EU obemärkt, inte den här vägen i alla fall.

Haya, liksom de flesta vi pratar med önskar att kunna ta sig in i Ungern utan att registreras.

– Jag vill inte att de ska ta mina fingeravtryck här eftersom jag då riskerar att bli tillbakaskickad till Ungern.

En grupp killar ansluter sig till samtalet. De vill inte ha sina namn i tidningen och säger att de planerar att smita över gränsen i mörkret.

– Såg ni mycket poliser längre fram, patrullerar de med hundar, finns det några bra ställen att gömma sig på?, frågar de.

En liten flicka tittar fram bakom sin mammas axel när vi pratar. Hon heter Haneen.

I går fyllde hon två år, här på en järnväg i Serbien.

– Vi hade ett litet kalas för henne och sjöng happy birthday, berättar hennes mamma Wateen.

Någon kilometer bort avfyrar ungersk polis tårgas.