”Min drivkraft nu är att göra bra saker för andra”

Spred rasistiskt hat Nu hjälper hon folk i nöd

BOLLNÄS. Anna-Lena Joners Larsson, 37, har gjort en vidunderlig livsresa de senaste åren.

Från högerextremism och hat till kärlek och acceptans.

– Min drivkraft nu är att göra bra saker för andra, säger hon.

När det var som värst var hon väldigt aktiv i olika främlingsfientliga forum. Den egna livssituationen väckte känslor av hat och frustration och skulden föll framförallt på invandrare.

Idag jobbar Anna-Lena Joners Larsson ideellt med att hjälpa människor.

Kär i högerextrem man

Genom sin Klädbytargarderob där mycket skänks till flyktingförläggningar, och genom Facebook-gruppen ”Familj till Familj” ser hon till att kläder och mat går till behövande.

– Att få äran att dela ut gåvor, att hjälpa någon att sätta mat på bordet eller få kläder på kroppen, är helt oslagbart.

Men för bara några år sedan var hon djupt involverad i främlingsfientliga kretsar.

Det började med att hon träffade en man som var aktiv i den högerextrema rörelsen och blev kär. Tillsammans åkte de runt på olika konserter för likasinnade.

– I början tänkte jag faktiskt inte så mycket på hans åsikter, mer på att jag gillade honom som person, säger hon.

Hur man kan gå från mörk främlingsfientlighet till människokärlek är inte enkelt att förklara i efterhand. Inte ens för henne själv.

”Isolerad värld”

Hon, som jobbade i Egypten som ung och som anser sig själv vara ganska så påläst och empatisk.

Som många andra lyssnade hon på Ultima Thule som tonåring, men det var inga åsikter som levde kvar i henne.

– Jag tror helt enkelt att jag bara hängde med in i den här världen som är ganska så isolerad.

När Anna-Lena är blev gravid och samtidigt sjuk fick hon kämpa med Försäkringskassan.

Det var en jobbig tid och Anna-Lena började läsa på främlingsfientliga sajter och skrev flitigt på olika forum.

– Det var då jag hamnade snett på riktigt och allt var åt helvete. Jag mådde så dåligt och det byggdes upp en massa irritation som jag skyllde på politiker, journalister och invandrare.

Vändpunkt på öppna förskolan

Anna-Lena var övertygad om att hennes åsikter var de rätta och när vänner tog avstånd från henne på sociala medier och i verkligheten, blev hon arg.

– Jag tyckte att de var så trångsynta som inte kunde låta folk tycka vad de ville, säger hon.

När en kompis dotter blev våldtagen kom högerextrema rörelsen Svenska motståndsrörelsen, SMR, till Bollnäs för en manifestation.

– Jag tog ställning för dem och tyckte att det de gjorde var bra. I dag förstår jag inte det men på något sätt blev det självklart eftersom alla runt omkring mig hade samma åsikter.

Vändpunkten kom när hon blev ensam med två små barn. För att träffa andra föräldrar gick hon till öppna förskolan.

– Där var några av de mammor som jag hade argumenterat mot på olika forum. Trots det blev jag väldigt bra bemött med en massa kärlek och värme.

Förvirrad inombords

Idag är mammorna några av hennes bästa vänner tillsammans med gamla kompisar som hittat tillbaka.

– Jag ställdes ofta mot väggen med många ganska tuffa frågor men alltid kärleksfullt. Det är bra för mig att verkligen fundera igenom och bearbeta det som hänt.

En tid efter vändningen kände hon sig väldigt förvirrad inombords, som om hon tappat bort sig själv.

Men tack vare det ideella arbetet kunde hon fokusera på att jobba och på sina barn.

Genom ett samarbete med Svenska kyrkan fick hon en praktikplats, och hoppas nu så småningom att bli anställd.

Tillsammans med en diakon jobbar hon med att göra en mötesplats där alla är välkomna.

– Att få hjälpa människor är det absolut bästa man kan göra, det läker själen, säger Anna-Lena.

”Jag bär ansvaret”

Hon har nyligen förlåtit sig själv, men förstår om många kanske har svårare att ta hennes nya livsstil på allvar.

– Jag måste hela tiden kämpa för att bevisa mig. För vissa kanske jag alltid är den där nazi-bruden, men jag tänker fortsätta jobba för att göra gott.

Anna-Lena vill inte ses som ett oskyldigt offer.

– Jag tycker absolut inte synd om mig själv. Jag bär själv ansvaret för hur jag agerade, men jag hoppas på att mina handlingar en dag ska visa att jag verkligen är förändrad, säger hon.