Vill vi leva i Åmål 1970?

Peter Kadhammar

Aftonbladets Peter Kadhammar om sin ungdoms hemstad, civilisationen och varför inte ens SD-väljarna vill bo i ett land utan mångfald.

När jag gick i gymnasiet i Åmål i början av 1970- talet var det en etniskt ren stad. Där fanns bara vita, infödda svenskar.

Någon gång 1973 eller 1974 flyttade några mörkhyade familjer in i ett område med hyreslägenheter. Jag har ingen aning om vad de gjorde i Åmål, förmodligen hade de fått jobb. Detta var decennier före massinvandringen.

Området fick i folkmun namnet Pakistan. Det där tyckte jag var ganska roligt, ett oskyldigt skämt, de nyanlända kanske kom från Sydasien någonstans, ända tills en äldre och klokare kamrat förklarade att det skulle tolkas som pack-i-stan.

Hur kom det sig att många per automatik vände sig mot de nyanlända, som inte hade gjort någon illa, som inte störde, som, ja, bara fanns?

I slutet av 1980-talet öppnade en flyktingförläggning i min födelsestad Säffle, knappt två mil från Åmål. Förläggningen blev snabbt riksbekant eftersom någon försökte tända eld på en av dess dörrar. En flykting blev jagad med yxa också.

Vid samma tid höll invånarna i Sjöbo i Skåne folkomröstning och beslutade att inte ta emot några flyktingar.

Detta skedde alltså före Jugoslaviens sammanbrott och krigen som följde, före de stora flyktingströmmarna från Mellan­östern, innan Afrikas utarmade upptäckte att de kunde söka nytt liv i det rika, trygga Europa.

Exemplen är hämtade från ett Sverige där arbetslöshet fortfarande var ett huvudsakligen teoretiskt begrepp, ett land där invånarna i 50 år hade upplevt en stadigt ökande välfärd.

Så varför vände sig människor i Åmål mot de mörkhyade, varför jagade busar i Säffle flyktingar, varför sa Sjöbo nej till att ta emot några tiotal nödlidande?

Under första halvan av 90-talet rapporterade jag från de jugo­slaviska krigen. Kroatien. Bosnien. Kosovo. Det var djupt traumatiserande och förändrade min syn på människan. Hon kan med inbillade eller verkliga kränkningar som ursäkt i vällust ge sig på sin granne.

Det finns ingen gräns för ondskan. Det vet alla som befunnit sig i ett större socialt sammanhang. Det behöver inte vara en kollapsande stat, det räcker med att minnas mobbaren på skolgården eller utfrysningen av en arbetskamrat.

Sedan 1980 har Sverige tagit emot 497 389 flyktingar, personer som fått stanna av humanitära skäl och deras anhöriga.

Det låter mycket men det är inte ofattbart mycket. Det blir 16 580 personer per år.

Självklart skapar ett inflöde av människor friktion ibland och problem ibland. Det finns mycket i integrationspolitiken som kan kritiseras. Men i huvudsak har den ju fungerat fantastiskt bra.

Civilisation är en uppsättning regler för vårt gemensamma rum. Man säger inte vad som helst, man gör inte vad som helst. Den som är artig och håller upp dörren för andra anses med rätta mer civiliserad än den som tränger sig före.

Civilisationens regler – tvång kan man också kalla det – förbjuder oss att slänga oss med uttryck som pack-i-stan. Det sjaskar ner den som uttalar orden och förstör vår gemensamma miljö. Civilisationen tvingar oss att hålla inne med spyorna och gör oss därmed till bättre människor.

”Vi säger vad du tänker” lyder en av Sverigedemokraternas paroller. Det är en anti-civilisatorisk paroll, den vänder sig mot hela samhället, den vill slå sönder vårt gemensamma rum.

Vilka vill vi vara?

Vi far till London, Paris, Berlin och New York därför att de städerna rymmer hela världen. Där finns alla sorters människor och kulturer. Det gör dem så fascinerande och levande.

Amerikanerna är stolta över att deras är ett invandringsland.

Hongkongs framgång bygger på att det är en stad vidöppen för världen.

Resonemanget kan man föra om det stora och historiska. Civilisationerna som byggde på öppna gränser och ett flöde av människor och idéer väcker vår fantasi och beundran. Alexandria och dess berömda bibliotek för 2 000 år sedan, till exempel, eller medeltidens Bagdad. Det gäller också oss, nu, i hela Sverige. Varenda kommunchef i varenda landsbygdskommun vet att det behövs mångfald och tolerans för att behålla ungdomen. Annars försvinner den till storstäderna.

Vart vill vi?

Vill vi tillbaka till 1970-talets Åmål där några mörkhyade personer väckte uppseende och agg? Larmet gick: pack-i-stan!

Vill vi bo i en göl där man spottar snus efter utsocknes?

Det vill nog inte ens de flesta av dem som röstade på Sverige­demokraterna.