Snön kan inte stoppa mig

Flingorna är stora som påsklovsungarnas tefat och hotar att begrava mig. Men så lätt kan de inte knäcka mig. Jag djupandas i en papperspåse, virar halsduken ett varv till och ställer in skärpan på de små detaljerna. Fokuserar på de yttepyttiga men livsnödvändiga tecknen som faktiskt utlovar en annan tid, ett annat liv.

Små men betydande saker som att vi i helgen vrider fram klockan en timme. 60 minuter närmre sommaren – 3 600 sekunder närmre livet.

Det sägs till och med att uteserveringarna öppnar på tisdag. Jag lägger fälleben på tvivlet och slänger min naturligt inbyggda skepticism över axeln. Trycker upp solglasögonen i näsroten, borstar undan snön, placerar en stjärtlapp på bänken och virar in mig i en mönstrad yllefilt.

Inget kan stoppa mig nu. Jag ifråga-sätter inte ens SMHI:s löfte/önsketänkande/fantasier om att det ska bli upp emot 15 grader varmt nästa vecka. Det kanske är dumdristigt och jag slutar möjligen som de alltför vårivriga krokusarna, levande begravd under ett snötäcke, men det får det vara värt.

Upprymd av vårkänslor blinkar jag sömngruset ur ögonen, blickar ut ur mitt ide och börjar träffa gamla kompisar igen. Startar med Håkan, som varit bortrest ett tag men äntligen hittat hem till mig igen.

Upprymd av återträffen rullar resten på automatiskt och det dröjer inte länge förrän jag har gått igenom hela iTunesbiblioteket i jakt på fler älsklingar som jag inte haft tid, lust eller ork för under vinterhalvåret. Snart har jag dessutom scannat av stora delar av Myspace i jakten på nya vänner. Alla blir ju lite snyggare, bättre och mer spännande i solljus.

Utan att man fattar hur det gick till kommer våren och det börjar spritta i benen och sinnet. Vad säger ni – ska vi lämna tv-soffan i helgen och mötas där ute?