Briljant mat – men usla bord
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-05
[RECENSION]
Nivån på matlagningen eller servicen behöver inte höjas – men på borden. Pont Noveau är inte för de långa, men för de som är sugna på god mat.
Ett restaurangbesök börjar många gånger i telefonen. Ja, när man beställer bord alltså. Otippat många restauranganställda låter som om de bär världens bekymmer på axlarna – och nu lägger man sten på börda genom att vilja komma till deras restaurang och störa.Så är det inte på Pont Nouveau. Där kan ens bordsbeställning bli bemött med ett ”Vad härligt”, utan att det låter flåshurtigt. Servicen fortsätter sedan i samma stil väl på plats. Det är en ung styrka och det hejas och sägs hejdå och däremellan blir man omhändertagen på ett kompetent sätt. Lite kan man dock sakna någon äldre krogräv som toppstyr, ibland glöms beställningar och det är lite rart yrt. Men på det stora hela är det habilt. Maten håller genomgående en hög nivå, med inriktning på modern fransk bistromat, med några blinkningar åt svenskt håll, som nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.
Bakom krogsatsningen står Mattias Ljungberg, utsedd till Årets konditor 2006 och ägare till Tössebageriet. Överraskande nog, med dessa fakta på hand, känns det inte som att efterrätterna är esset i rockärmen. Det är förvisso inget fel på dem, men minnena man bär med sig huserar på för- och efterrättsmenyn. Den smakmässiga minnesbilden av äppelterrinen och chokladbavaroisen har redan börjat blekna, men den mustiga franska bondsalladen med sidfläsk, ägg och senap håller i sig. Efterrättspralinerna kommer i en pralinhumidor, men lovar lite mer utseendemässigt än vad de smakar.
Den helstekta biffen med tryffelsmör och rödlöksmarmelad både ser och smakar fantastiskt. Och de persiljebeströdda pommes fritesen kan vara Stockholms godaste. Den halstrade uern med havskräftsvinaigrette, blomkål och forellrom är en annan rätt som är signifikant för det kompetenta köket. Smakerna är rena, både för sig och tillsammans. Man föreställer sig att kocken lagt dit ingredienserna en och en och vägt dem på en liten guldvåg innan han beslutade sig för vad han skulle ta med.
Men så var det det här med borden. De är helt stört låga, vilket gör att man får sitta i princip i samma position middagen igenom. Hamnar man dessutom vid ett av sidoväggens tre bord blir man fullkomligt inkilad, vilket är oerhört begränsande. Nä, såga bort den där lilla hyllan där menyn ligger och satsa på komfort i stället. Och på tal om höjningar och sänkningar. Musiken borde man dra åt endera riktningen. Som det är nu är den helt överflödig, det enda som läcker emellan folks konversationer är en basgång och plötsligt förstår man vad pensionärerna menar med ”dunkadunka”. Förslagsvis låter man sorlet från nöjda gäster utgöra ljudkulissen i stället.
Matombudsmannen
Nöjesbladet Krog
2008-11-28