”Nu dör överlevarna – vi måste berätta”
Uppdaterad 2015-05-13 | Publicerad 2015-05-12
Unga besöker Auschwitz för kampen mot rasism
Siavosh Derakhti, 23, jobbar mot rasism. Han har träffat Barack Obama och fått Raoul Wallenbergpriset.
Varje år tar han med unga till Auschwitz för att visa vad hat mellan människor kan göra.
– Alla skolelever borde få åka hit, säger han.
Lördagen den 10 maj är en gnistrande varm vårdag i Auschwitz när Siavosh Derakhti och hans grupp från Umaf, unga mot antisemitism och främlingsfientlighet, besöker lägret. Fågelkvittret och solskenet står i skärande kontrast mot de slitna barackerna där över en miljon människor plågades.
Resan hit är ett steg i en tolv veckor lång veckor utbildning inom Umaf. De unga som är med ska kunna föra vidare budskapet om tolerans till andra. De har själva helt olika bakgrund även om de flesta är från förorter till Malmö.
– Jag är själv muslim, och redan som liten hade jag kompisar som var judar och romer. Vi är alla människor, säger Siavosh.
Tung tystnad
När vi närmar oss ingången till lägret, med den berömda skylten "Arbeit macht frei" märks en tydlig förändring i gruppen. Småpratet lägger sig. Det blir en tung tystnad, som om ingen riktigt förmår att ta in det vi ser.
Driton Kabashi, 20, kom i kontakt med Siavosh när han själv hängde på en fritidsgård som 15-åring, och är nu ungdomsledare i Umaf. Han har varit med i koncentrationslägret en gång tidigare.
– Det vi lär oss om förintelsen i skolan är inte tillräckligt, det blir helt annorlunda att se det här med egna ögon.
Vi går runt i "blocken" där fångarna bodde, som numera är museum. Guiden berättar om det ofattbara. Vi ser högar av resväskor bakom en glasruta, alla märkta med namn i tron att människorna snart skulle få dem tillbaka. En del är märkta med "kind", barn.
Bakom en annan glasruta syns två ton människohår, som nazisterna tog till vara för att använda till madrasser och annat. Några hela flätor ligger i massorna, och Lina Faraj i gruppen stryker, liksom omedvetet, över sitt långa vackra hår.
Över en miljon döda
Över en miljon människor, varav 90 procent judar, dödades i Auschwitz-Birkenau. När vi kommer till den del av utställningen som visar hur barnen skildes från sina föräldrar rinner tårarna nedför kinderna på Emma Salicia, 20.
– Det här är värre än jag trodde, att skicka barnen direkt till döden... Jag tänker på mina småsyskon.
Barn hade minst chans att överleva. Eftersom de var för små för att arbeta dödades de direkt eller utsattes för medicinska experiment som läkaren Josef Mengele basade för. Som att bakterier opererades in, eller att läkarna försökte byta deras ögonfärg.
De döda barnens kläder sparades noga och gavs till tyska familjer, liksom glasögon, muggar och andra personliga saker.
Ju mer vi går i de slitna trapporna, med våra moderna sneakers i fotspåren på fångarna, desto starkare känns trycket över bröstet. Två av tjejerna håller varandra i handen. Ibland ger någon en vän i gruppen en tröstande klapp.
En stund står vi på gården, där de mardrömslika uppställningarna hölls. Här räknade nazisterna sina fångar. Den längsta uppställningen varade i nitton timmar, många föll medvetslösa till marken.
"Sjukt systematiskt"
– Hur kunde någon tänka ut och genomföra det här? Hur kan människor vara så onda? Det går inte att fatta, säger Driton.
– Det är så sjukt systematiskt, säger Dusan Marinkovic uppgivet.
Han är rom, en grupp som Hitler också ville utrota. Drygt 20 000 romer dödades här. När vi kommer till romernas block reagerar han extra starkt.
– Min gammelmorfar satt i koncentrationsläger. Det pratades aldrig om det, jag fick inte veta det förrän han var död, säger Dusan.
En kort stund fladdrar ett leende förbi i gänget - det är när guiden berättar att fyra fångar mot alla odds lyckades fly genom att köra bil ut ur lägret, klädda som SS-män.
Vi besöker också Birkenau, som byggdes intill Auschwitz för att hinna maximera dödandet. Här syns ruinerna efter gaskamrarna, som nazisterna sprängde för att dölja vad de gjort. Barackerna är ofattbart slitna och trånga, mer obeboeliga än boskapsvagnar.
Den här dagen kommer ingen av oss att glömma. De unga i Siavoshs grupp är överens: Det borde vara obligatoriskt att åka hit. För snart finns inte längre några överlevande som kan berätta.
Fick träffa Obama
Som tonåring var han hatisk och tog droger. Flera vänner var kriminella.
I dag kämpar Siavosh Derakhti mot rasism och har fått träffa president Barack Obama.
När Malmögrabben Siavosh Derakhti gick ut gymnasiet med IG i nästan allt trodde han knappast att han skulle bli en förebild, få träffa Barack Obama, statsministern och få Raoul Wallenbergpriset.
2010 började han känna att han ville han förändra sitt liv. Han bildade den organisation som i dag heter Umaf, Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet.
Vad driver dig?
– Att vi måste sluta se oss som olika grupper och jobba tillsammans mot rasism. Jag är muslim och känner igen mig i andra minoriteter. Genom att ge unga kunskap går det att få fram otroligt mycket kraft. De i sin tur får sina kompisar intresserade.
Varför åker ni till Auschwitz?
– För att det är enormt viktigt att ungdomar får kunskap om vad som hände här. De överlevande är gamla och finns snart inte längre. Nu när det är 70 år sedan freden är det extra speciellt att uppmärksamma förintelsen. Jag har sett många bryta ihop här, men samtidigt vilja åka tillbaka.
– Dessutom är det många unga som behöver engagera sig, få något att kämpa för. De har ingen sysselsättning och vill verkligen göra något.