Polisen Justin, 35: ”Folk köper hellre droger än skor till sina barn”
Publicerad 2024-10-27 06.08
ELIZABETHTON, TENNESSEE. Ett helt flygplan fullt av amerikaner dör – varje dag.
Få områden har drabbats hårdare av USA:s opioidkris än bergsstäderna i östra Tennessee.
Kan Trump eller Harris hjälpa dem?
– Folk köper hellre droger än skor till sina barn, säger polisen Justin Johnson, 35, som jagar fentanyl längs pillerdödens frontlinje.
Blå läppar.
Justin Johnson minns dem fortfarande tydligt.
Han gasar, griper tag om ratten, solen sjunker sakta över östra Tennessee. Han är klar för nattpasset. Två gevär hänger säkrade med piporna mot taket, medan lådan med skyddshandskar är redo bakom nackstödet.
Det är fredag kväll – fest för många.
För honom betyder det oftast en sak: mer jobb.
Med blicken fixerad på vägen berättar han om treåringen vars läppar skiftat till en blå nyans.
Flickan hade svalt sin pappas opioider och rullade runt på en filt, medan hennes systrar panikartat förklarade vad som hänt.
Scenen blev en väckarklocka, och sedan dess har han sett hur fentanyl och metamfetamin bara hårdnat sitt grepp om hemtrakterna.
– Vi ser hela generationer slitas sönder av missbruket, säger han.
– Ni kommer att se det överallt här.
Varje år dör 73 000 amerikaner av opioider – tvåhundra liv varje dag. Som ett helt flygplan, poff, borta.
Fentanyl är det största hotet, en syntetisk opioid som är så potent att det räcker med tre saltkorn för att ta livet av en människa.
Appalacherna, den bergskedja som sträcker sig genom bland annat Tennessee, har blivit epicentrum för krisen. Orsaken till det utbredda missbruket här är komplex; utbredd fattigdom, arbetslöshet, och en stor förskrivning av smärtstillande från läkare som blundat för hur beroendeframkallande pillren är. Folk säljer sina receptbelagda mediciner för att tjäna ett par extra dollar.
Men opioidkrisen slår inte bara här; den rasar från kust till kust. Ändå är frågan i princip osynligt i valet.
Så, vad är lösningen för att stoppa spiralen?
Kamala Harris och Donald Trump ger två vitt skilda svar.
Inga gatlyktor lyser upp gatan; istället kantas den av fallfärdiga verandor, tygsoffor sjunkna i lera och högar av skrot. På en dörr hänger en skylt: ”Tillträde förbjudet.”
Det ser ut som en modern kåkstad.
– Välkommen till ”Swimming pool road”, säger Johnson torrt. Det ironiska är: här finns inga pooler.
Han bromsar in.
Pekar genom rutan.
– Där, ett känt hus.
Johnson stannar utanför en bostad som är ökänd som knarknäste. Han förklarar att i områden som dessa är många relationer tillfälliga, där folk kommer och går utan någon riktig fast punkt i livet.
En bit därifrån stoppas han av en äldre man. Ed, 78, som hittat en liten digital våg på sin tomt – troligtvis använd för att väga droger.
Justin stoppar den i bevispåsen.
Ed pekar ner till grannhusen.
– Jag tror att de säljer där nere.
Justin står rak i ryggen, som en soldat. Han säger ”sir” och ”ma’am” till alla han möter, men kan lika snabbt vrida upp techno och tjuta ”ululullllu!” med vibrerande tunga när han jagar brottslingar.
Hans liv hade kunnat se radikalt annorlunda ut. Uppväxten kantad av fattigdom, och han minns hur han som barn brukade plocka kackerlackor ur brödet och flingorna. Flera av hans syskon sitter, eller har suttit, i fängelse. Hans mamma är hemlös och missbrukare av opioider.
– Jag tror att jag kan relatera till folk här på en djupare nivå, eftersom jag själv har vuxit upp i den här miljön, säger han.
– Jag känner verkligen empati för dem.
Det är svårt att bryta cykeln, förklarar han. När barn växer upp med droger omkring sig blir det normaliserat.
– Barnen ser sina föräldrar använda, och de gör ofta samma sak. Det gör mig arg – folk köper droger istället för skor och kläder till sina barn.
Justin ser effekterna på nära håll. Han hanterar en till två överdoser i veckan, ofta med i handen. När han sprutar in läkemedlet i en överdosdrabbad person vaknar de ibland upp, förvirrade och illamående.
Opioider sipprar in i varje del av samhället och deras arbete. Det är en ond spiral som ger mer våld och stölder.
– Det hänger ihop med fattigdomen. Det här samhället har aldrig varit, och kommer aldrig bli, rikt. Människor lever från lön till lön. Får de tag på smärtstillande på något sätt, säljs det ofta vidare för att få in extrapengar.
Radion knastrar till.
Justin Johnson justerar högtalaren och får in en adress.
– En man har sagt att någon knivhuggit honom. Vi hör en kvinna i bakgrunden. Nu svarar han inte längre, säger operatören.
Och fentanyl är alltid en risk; det är så potent att det kan tränga genom huden.
Blåljusen kastar ett flackande sken över grannskapet. Adrenalinet pumpar. Han vet aldrig vilken scen man kommer att möta när han kommer fram. Justin spanar efter gärningsmannen sista sträckan; risken är stor att han fortfarande är i närheten.
En äldre, försynt kvinna öppnar dörren och visar dem in i en mörk korridor. Justin och hans kollega knackar på en dörr längre in i huset. Ut kliver en man i underkläderna, förvirrad.
– Vad gör ni här? Ni måste gå!
Poliserna förklarar att de svarat på ett larmsamtal. Mannen är aggressiv, pratar i gåtor. De lämnar utan att förstå vad som egentligen har hänt.
Klockan närmar sig midnatt. Det är då ”galenskaperna” kan börja, säger han.
Snart får Justin ett larm om en förvirrad kvinna som sitter i en bil på uppfarten till ett hus. Grannarna är rädda.
Kvinnan, som heter Kristi och har lila hår, gråter och pratar osammanhängande. Polisen har svårt att få fram vad som är fel.
Hon snubblar på orden, säger att hon bor i sin bil. Justin ser två pillerburkar med recept på smärtstillande som han synar närmare. Hon hulkar, har svårt att sitta upprätt, men svarar artigt på frågor.
Justin är osäker på om hon är påverkad av pillren.
– Kanske har hon tagit saker tidigare i livet. Det är svårt att veta vad som är en droginducerad psykos om någon lider av det.
När Kristi vägrar ta emot skjuts av polisen och istället plockar ihop sina tillhörigheter för att ge sig ut i den bitande kylan, närmar sig den granne som larmat.
– Ska ni verkligen bara lämna henne här och låta henne gå? Det verkar som om hon är hög som ett hus.
Timmarna flyter förbi.
Trots allt blir natten relativt lugn. Justin svänger in på parkeringen vid sheriffkontoret efter ett tolvtimmarspass.
Valet är bara dagar bort.
Justin Johnson anser att politikerna måste ta fentanylkrisen på större allvar, men påpekar att lagstiftning bara är en del av lösningen. Han vill inte ge sitt stöd till någon specifik presidentkandidat, men påpekar att problemet hänger ihop med flera andra frågor, som gränskontroll, vård, utbildning och ekonomi.
– Det är en skam att vi har en epidemi, säger han.
– Detta kommer inte att lösas på ett, eller ens tio år. Det finns inga snabba lösningar.
Justin betraktar det amerikanska rättssystemet som trasigt. Samma personer släpps ut om och om igen. Villkorliga domar fungerar som ett svart hål; dessa individer borde ha avtjänat sina straff för länge sedan. När de åker fast för droger igen ser han hur de snabbt släpps fria och deras brott avskrivs.
Båda presidentkandidaterna kopplar främst fentanylkrisen till gränsfrågan. Men det finns tydliga skillnader i deras strategier, som grovt förenklat kan sammanfattas som: hårdare straff eller mer vård.
Trump föreslår militära insatser för att bekämpa fentanylkrisen och har talat om dödsstraff för narkotikasmugglare. Hans fokus ligger på att slå till mot knarkkarteller och strypa tillgången vid gränsen.
Harris, å sin sida, satsar på förebyggande vård och internationellt samarbete för att minska skador samt förhindra att krisen växer. Hon vill öka finansieringen för att bekämpa kartellernas smuggling, samt göra naloxon – ett livräddande motgift mot opioidöverdoser – mer lättillgängligt.
Trump har påstått att Harris vill legalisera fentanyl, vilket är felaktigt. Det bygger på en feltolkning av ett frågeformulär från 2019, där hon stödde avkriminalisering av vissa droger, som marijuana, men inte av fentanyl.
Justin Johnson tror bara att det går att bromsa inflödet, där opioiderna transporteras via motorvägar från gränserna, hela vägen till Tennessee.
Men det går aldrig att stoppa helt.
– Trump förslag kan ha en viss effekt, men det kommer inte att vara den slutgiltiga lösningen. Smugglare kommer att hitta alternativa sätt att föra in droger, säger han.
– Jag menar, de skulle kunna gräva tunnlar in i USA, men om du bara lämnar gränserna öppna så känns det som om det är oreglerat. Det vidtas för få åtgärder i dag.
Han parkerar.
Tänker på sin dotter, sjuåriga Zoe, som älskar katter. Han vill inte att hon ska växa upp i en miljö där hon får en skål med flingor med kackerlackor, eller är omgiven av opioider, som han själv var.
Han är orolig.
– Jag kan ibland känna mig som en otillräcklig förälder. Men när jag åker på larm och ser familjer med metamfetamin på borden, där barnen har hål i skorna, undrar jag hur deras prioriteringar ser ut. Det får mig att känna mig lite bättre som pappa.
