Snödroppen – en riktig tuffing

Så får du den att trivas bäst

Den är vit. Den är skir. Den ser bräcklig ut.

Men snödroppen är en smart liten tuffing.

Man kan lätt tro att den har fått något fel på generna. Särskilt när den sticker upp mellan snöfläckarna redan i mitten på februari i mellersta delarna av vårt land.

Samtidigt måste man beundra blommans dårskap. Stängelns vackert böjda nacke, svepebladen vid blomfästet, vita änglavingar, de inre kalkbladens löftesrika gröna fläckar – allt annonserar att det kommer en vår. Och tyder på ett mod långt större än de två decimeter blomstängel som finns ovan markytan.

Och visst är det så.

Snödroppens hemlighet ligger nämligen under jord. Bladanlagen som ska tränga upp genom jorden har en förhårdnad i toppen. Den liksom borrar sig upp. Blom­anlaget skyddas av ett skinn under processen. Snö och frost klarar den genom att huka sig ned.

Vattnet i växten lagras i högre grad mellan cellerna än i cellerna. På så sätt kan den undvika att sprängas sönder av frosten.

Temperaturen i knoppen är någon tiondels grad högre än omgivningens. Efter en rimfrostnatt reser den sig igen. Vid tio plusgrader spärrar den ut kronbladen och doftar svagt av honung, allt för att locka till sig pollinerande insekter.

Snödroppen är en blomma att fascineras av. En blomma full av mystik.