Skyddad av en elefant i teddy

Jag har alltid fascinerats av taxichaufförer. De möter dagligen olika samhällsgrupper och känsloyttringar. Förlöser barn som vill ut innan de hunnit fram till BB och forslar skadade till akuten. Får höra osannolika livsöden och delar frikostigt med sig av sina egna.

Somliga är bittra över vad livet i det nya landet inneburit, andra oändligt tacksamma. Vissa är tysta som försurade blåmusslor, andra bubbliga och skvallriga om varenda känd person som rest i deras bil. En del undrar ödmjukt vilken färdväg som önskas – medan sorgliga exempel anser att kvinnan ska tiga i deras hjulförsedda församling och åtminstone ha vett på att inte kommentera deras vägval (även om det innefattar en sväng om grannkommunen).

En del av charmen ligger i att man aldrig vet vem man ska få åka med.

Jag är inte precis ensam i min fascination, det har gjorts otaliga tv-program och senast var det Alexandra Pascalidou som gav ut en bok med taxihistorier från hela världen. Men min personliga favorit Yngve var inte med.

Han vann mitt hjärta redan när jag hoppade in i bilen för ett par veckor sedan genom kommentaren: ”Jag hoppas att det går bra att Babar är med”. När jag vrider på huvudet får jag se en gigantisk gosedjurselefant. Prydligt fastspänd med bälte i baksätet.

Ingen rånar, misshandlar eller blåser en chaufför med ett gosedjur i bilen, var Yngves egen teori. Förmodligen har han rätt. Kanske skulle vi alla känna oss tryggare i världen med en Babar modell större som åkkamrat.

Halvvägs framme drar Yngve fram sitt verkliga ess i rockärmen. En nött och tejpad gammal kartbok, där varenda tänkbar och otänkbar göteborgsmusiker signerat och skrivit hälsningar.

Jag bläddrar hänförd resten av färden och hoppas att Yngve aldrig någonsin skaffar sig en gps.