På resa med kapten Murphy

Edward A Murphy Jr. dog tydligen 1990. Jag vill inte tala illa om de döda, men kanske var det tur för honom. För hade han stått intill mig när jag tvättade nerspydda lakan i natt så hade jag nog inte kunnat garantera hans säkerhet.

Murphy gav upphov till den lag som i korthet kan beskrivas något i stil med ”får ni inte kräksjuka precis när ni ska på den sedan länge planerade semestern så får ni åtminstone matförgiftning när ni väl är där”. I alla fall om den appliceras på mig och min familj.

Det började för ganska exakt ett år sedan. Glad i hågen lät jag alla mina kollegor välja varsin färg och lovade att varje dag mms:a en bild på mig med en drink i den färgen. De fick en enda bild. På en färglös, smaklös och totalt paraplyfri drink, en dropp-påse.

Skriv nu hundra gånger på svarta tavlan: ”Jag lovar att aldrig äta äggröra när jag är sist in till frukostbuffén”.

Efter en vecka kände vi oss modiga nog att befinna oss mer än tre meter från en toalett. Så övermodiga och i så gigantiskt behov av tröst att vi så fort vi kom hem bokade in en weekendtripp till Berlin, med biljetter till The Killers och den allra första vårsolen på en uteservering.

Gissa vem som får kräksjuka kvällen före avresan?

Med andra ord blev jag inte särskilt förvånad när det nu var dags igen. Jag borde ha anat ulkande ugglor i mossen redan när det slog mig att vi bokat resa precis under filmfestivalen – den enda januariveckan som går att uthärda.

Att Edward A Murphy Jr. var i flygvapnet känns som ett tecken (där experimenterade han för övrigt med raket-slädar, vilket låter som något tomten borde utveckla).

Jag kommer inte ens att reagera när jag får höra ”godmorgon, det här är kapten Murphy som talar”.