Ett helvete på jorden
Publicerad 2012-10-18
Det syriska folket har kämpat för sin frihet i 19 månader.
Hundratals människor dödas varje vecka.
Aftonbladet besöker storstaden Aleppo där de blodiga striderna mellan regimstyrkor och rebeller rasar – dag efter dag.
ALEPPO. Byggnaden skakar av granater.
Människor förblöder – för att det saknas enkla bandage.
Sjukhuset i Aleppo är helvetet på jorden.
Fyra män rullar båren framför sig. Snabbt, snabbt – det är bråttom.
För bara tio minuter sedan gick tvåbarnspappan Omar Suleiman, 48, ut för att köpa bröd hemma i stadsdelen Tareeq al-Baba. Nu färgas hans mörkblå tenniströja svart av blod.
Skottet från krypskytten träffade i nacken och fortsatte rätt genom halsen. Omar Suleiman kan röra armarna och försöker säga något till läkaren. Blodet droppar ner på kakelgolvet.
Vi är på Dar Al-Shiffa-sjukhuset i den rebellkontrollerade delen av Aleppo. Utifrån gatan hörs då och korta skottsalvor från kulsprutor. Fronten är några kvarter bort. Här inne råder kaos.
Sjukhuset har bombats tre gånger och bara den nedersta våningen är öppen. Överallt ligger slängda bandage och bomullstussar. Flugor kryper och det luktar från sår som inte rengjorts.
Rasha Assani, 8, ligger mitt i den enda salen, som är öppen mot gatan. Hennes båda ben krossades för ett par dagar sedan när hennes familj försökte fly på en motorcykel mitt i natten. Ljusen var släckta för att slippa krypskyttarna och pappan kraschade ner i hålet från en bomb.
Hon har fått gips på det ena benet och en ställning på det andra, men såren vill inte läka.
– Det gör ont, säger hon utan att möta med blicken.
Rasha Assani tittar på läkaren som försöker stoppa Omar Suleimans blödning och sköterskan som försöker ge honom dropp.
Och på den unge mannen borta vid ingången som skriker ut sin sorg så att det skär genom väggarna, efter att ha upptäckt sin pappa död under en filt på en kartong.
För inte så länge sedan lockade tvåmiljonersstaden Aleppo besökare från hela världen till sina vindlande gränder och tusenåriga basarer.
Sedan i juli pågår krigets hårdaste slag här. Tusentals har dödats i hårda gatustrider mellan regeringen och rebellerna och de flesta offren är civila. Den gamla stadskärnan har förstörts.
På vägen in ser vi söndersprängda bostadshus och utbrända stridsvagnar. Soldater går fram och tillbaka, vanliga människor hastar fram. Några försöker överleva genom att sälja äpplen och cigaretter mitt i förödelsen.
En helikopter från regeringssidan flyger ovanför, redo att attackera. I minareterna gömmer sig krypskyttar.
För den som inte lyckats fly är Aleppo helvetet på jorden.
Omar Suleiman, 48, har fått dropp och något som liknar en stödkrage. Men blödningen vill inte stoppa. Han förlorar medvetandet, men vaknar upp efter en stund. Magen häver sig - han andas med stora ryck.
En frivillig svabbar bort blodet under hans bår ut på gatan. Rasha fortsätter att titta på.
Några soldater drar glatt upp tröjorna för att jämföra skador och bandage. Ler brett, kanske för att trycka tillbaka tankarna.
Abdulla, 30, bär pistol i bältet. Han är före detta engelskalärare och hjälper oss att tolka. Han har förlorat två av sina sex bröder i kriget de senaste veckorna, men har inte tid att sörja.
Varje gång det smäller skrattar han.
Aleppo påstås ha haft 6 000 läkare före kriget. Var är de nu?
Vi är på det enda riktiga sjukhuset i den rebellkontrollerade halvan av staden och ändå saknas nästan allt. Blod för transfusioner, bedövning, tryckförband.
De fem läkarna och fem sjuksköterskorna gör vad de kan: För tygdukar över såren. Syr stygn. Använder röntgenapparaten som ännu fungerar.
Narkosläkaren Abu Ismail lutar sig mot en vägg för att hämta andan. Ögonen är trötta, han har jobbat nästan dygnet runt i veckor.
– Varje dag har vi massakrer och i går attackerades flera moskéer. Så vi har många skadade, säger han.
Han pekar på Omar Suleiman, som fortfarande droppar blod.
– Du ser själv. Han har skadats i nacken och vi har inte tryckförband. Vi har inte tillräckligt många läkare och inte nog med medicinsk utrustning. Ibland kommer det in två eller tre barn samtidigt och vi kan inte ta hand om dem.
Han vädjar till världen att skicka mediciner, utrustning, läkare.
– Varje dag möter vi så många barn, kvinnor och män som lider. Vi behöver er hjälp. Vi gråter inombords.
En äldre man skriker högt när han får en kula utplockad ur ryggen med pincett. Sjuksköterskan torkar lite i såret, utan att det blir rent.
Han reser sig, tar några stapplande steg och pressar fram ett leende när han ser oss. Det är inte han som ska dö i dag.
Det smäller igen. Två granater.
Pang-pang!
Golvet skakar till och människor skyndar reflexmässigt in i sjukhuset med snabba hukande steg. De väntar några sekunder, sedan går de ut igen.
Abdulla skrattar.
En knapp timme har gått och det finns inte mer Dar al-Shiffa-sjukhuset kan göra för Omar Suleiman. En person håller hans dropp medan andra lyfter upp honom på ett lastbilsflak.
Kanske kommer han släppas över fronten till det statliga universitetssjukhuset på andra sidan. Då skulle det ännu finnas hopp.
Fast nu rör han sig inte längre.
Blodet fortsätter att droppa, blicken är alldeles stilla och även om han fortfarande andas vet läkaren Abu Ismail slutet.
Inifrån sjukhuset fortsätter åttaåriga Rasha Assani att titta.