Barnrättsforskaren: “Politiskt ansvar att skapa andra vårdformer”

Kerstin Weigl

Experten: "Tvångsvården av Jasmine ett enormt misslyckande”

Inlåsning är en åtgärd som staten får använda med största försiktighet och bara om det är helt nödvändigt.

– Att den sista utvägen med en 13-åring ska vara låst institution känns inte rimligt, säger barnrättsforskaren Pernilla Leviner.

Pernilla Leviner är docent i offentlig rätt och knuten till Barnrättscentrum. Hon kallar fallet Jasmine Bergström “ett enormt misslyckande”.

– Man har sett sig tvungen att ta till den allra mest ingripande åtgärden som man faktiskt kan göra mot en människa, att vårda med tvång på en låst institution. Och att det är ett så ungt barn.

När staten ingriper gäller proportionalitetsprincipen, eller “minsta angripandets princip”: man får inte ingripa mer kraftfullt än vad som krävs för att uppnå det man ska uppnå, i det här fallet att skydda och stödja Jasmine Bergström.

– Och det är klart att man kan tänka med ett så ungt barn: fanns det inte andra möjligheter? säger Pernilla Leviner.

Dokumentär: Jasmine, Josefin och alla de andra inlåsta barnen

Hon menar att om inlåsning ansågs vara enda möjligheten tyder det på en brist. Det fanns ingen vårdform som passade Jasmine Bergström.

– Att placera ett barn - eller en vuxen för den delen -på en låst institution, är ju verkligen den absolut sista utvägen. Att den sista utvägen med en 13-åring ska vara låst institution känns inte rimligt och bra. Det tror jag vi alla kan hålla med om.

Vems ansvar är det att det är så?

– Det är ytterst ett politiskt ansvar att se till att det finns andra typer av vårdformer.

Ska vi ha SiS-hem?

– Jag tror det kan behövas för de allra svåraste fallen. För korta perioder. Men att använda de särskilda befogenheterna att placera barn i isolering måste förstås i alla led användas med beaktande av proportionalitet, minsta angripandets princip.