Frågan är inte om – utan när nästa finanskris kommer
Det började som en finanskris när Lehman Brothers kraschade för tio år sedan.
Men har utvecklats till en politisk kris som är i full färd att rita om världsordningen.
Något som i sin tur kan utlösa en ny finanskrasch.
Bara några dagar innan investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs höjde Stefan Ingves och riksbanken reporäntan till 4,75 procent. Sällsynt illa tajmat. Men så är det med finanskriser. Tecknen finns där men det är först i efterhand som man vet hur de ska tolkas. När det som inte skulle hända ändå gjort det.
I grund och botten handlar det lika mycket om psykologi som ekonomi. När tillräckligt många tror att börsen ska rasa eller att något visst företag är illa ute så förstärkts den negativa spiralen. Nu har världens börser gått väldigt bra, väldigt länge. Många anar att det kan vara dags för en ny kris. Men ingen vet när den kommer. Det kan vara nästa vecka, om ett år eller om fem år.
Det enda experterna är ense om är att en ny finanskris likande den 2008 kommer. Frågan är bara när. Den utlösande faktorn kan vara ett handelskrig mellan USA och Kina eller ett kraftigt börsras i USA. Varningssignaler råder det ingen brist på.
Efter den förra finanskrisen har en rad obalanser byggts upp i världsekonomin. Fenomenet med minusräntor eller extremt låga räntor under lång tid har gjort att det är fruktansvärt billigt att låna.
Dramatisk ökning
Det har i sin tur drivit upp priser på fastigheter och bostäder till aldrig tidigare skådade nivåer. Många har blivit rika på pappret.
Den dag lånefesten tar slut kan kostnaden för att betala tillbaka lånen öka dramatiskt vilket sannolikt kommer att utlösa ett prisras på fastigheter. Inte bara i Sverige utan i hela västvärlden.
När boende måste betala mycket mer i ränta tvingas de dra in på andra utgifter. Konsumtionen går ner, vilket skapar arbetslöshet, vilket skapar fattigdom. Den negativa spiralen är igång.
Finanskrisen 2008 fick stora följder för många människors ekonomi. Inte minst i länder där åtstramningspolitiken drevs utan pardon. Klyftorna mellan de många förlorarna och ett fåtal vinnare ökade kraftigt. Många vanliga människor blev arga för att staten inte kunde skydda dem mot ekonomisk ruin. Ilskan riktades mot bankerna och mot etablissemanget som de ansåg lurat dem.
Därmed fick krisen också en stor påverkan på politiken.
Ett antal politiker insåg att denna vrede kunde omsättas i politiska framgångar, bara budskapet var det rätta.
Explosion av extrempartier
Det är ingen slump att vi under de här åren sett en fullkomlig explosion av extrempartier både till höger och vänster. När de etablerade partierna inte kan leverera lockas väljarna av de som har enkla lösningar på svåra problem. Redan i EU-valet 2014 firade Nationella Fronten och Frihetspartiet under Geert Wilders stora framgångar i Frankrike och Nederländerna. Men även vitt skilda partier som vänsterpopulistiska Syriza och det nynazistiska Gyllene Gryning i Grekland.
Vi fick brexit i Storbritannien och sist men inte minst Donald Trump som president i USA.
Det fortsatte med stora framgångar för extremistpartier i Italien, Österrike, Tyskland, Frankrike och nu Sverige. Nu sitter de med och styr i många regeringar.
Västerlandets karta har ritats om helt och hållet. Traditionellt samarbete har ersatts av en konfrontationskultur och kraftigt ökad nationalism.
Vi har alla sett hur Donald Trumps inträde på scenen är på väg att riva upp den rådande världsordningen utan att det är självklart vad som ska komma i stället. Utan finanskrisen 2008 hade fenomenet Trump kanske stoppats i sin linda.
Depression
På det hela taget har världen återhämtat sig förhållandevis bra från Lehmankraschen. Mycket tack vare ett mycket nära samarbete mellan världens stora ekonomier.
Om en ny kris inträffar i dag ser förutsättningarna helt annorlunda ut. I Trumps USA är det ”America first” som gäller. Gamla vänskapsband över Atlanten är om inte brutna så svårt sargade. Inom EU är slitningarna stora.
För tio år sedan varnade många för att Lehman-kraschen kunde utvecklas till en ekonomisk depression av samma dimension som på 30-talet. Så illa blev det inte.
Men hur illa blir det nästa gång?