Ingen verkar beredd att backa
Folket störtade resterna av kommunismen i orangea revolutionen 2004.
Nu har de symboliskt störtat den en gång till.
Frågan är hur länge regimen låter demonstranterna hållas utan att slå till med våld.
Det var länge sedan Lenin hade något inflytande i ukrainsk politik. Men trots att kommunismen är avskaffad för mer än två decennier sedan lever det auktoritära systemet vidare. Med korruption, kontrollerade medier och brist på mänskliga rättigheter.
Fällandet av Leninstatyn är en symbolisk provokation mot den sittande regimen vars president Viktor Janukovitj var Moskvas man under den gamla eran och verkar vara det än i dag.
Demonstranternas budskap till Janukovitj är att de inte vill tillbaka i klorna på Ryssland. Presidenten hade lovat dem att istället ta ett steg mot EU men ändrade sig och svek därför i mångas ögon.
Frågan är vad regimens svar blir. Hur länge tänker de låta demonstranterna hållas? Kravallpoliserna finns på en rad strategiska platser runtom i Kiev. De bevakar parlamentet, ministerrådets byggnad. Tyngst bevakning är det utanför presidentpalatset.
Men de kan när som helst slå till mot demonstranterna på torget. Förra helgen gick de in och rensade torget brutalt klockan fyra på morgonen. Ett antal demonstranter slogs sönder och samman. Efter massiv internationell kritik har polisen under veckan hållit låg profil. Myndigheterna har bett om ursäkt. Men det räcker att Janukovitj ger ordern så kan blodbadet vara ett faktum.
För några dagar sedan gick jag bland demonstranterna i Kiev. De var segervissa och beslutsamma.
En av dem beskrev det som att det ukrainska folket sovit sedan den Orangea revolutionen 2004 när de trodde att de besegrat det gamla systemet och fått verklig demokrati. Bara för att efter några år upptäcka att hjältarna från den folkliga revolutionen svek dem. De började käbbla inbördes och försnillade segern.
Nu är människorna återigen tillbaka på Självständighetstorget i Kiev. Besvikna över att så få av alla de drömmar de hade för snart tio år sedan infriades.
– Den här gången ger vi oss inte förrän vi fått garantier för demokrati, mänskliga rättigheter och ett närmande till EU, sa Ivan till mig.
Han var beredd att bli slagen av polisen om det var vad som krävdes.
Vad som pågår just nu är en maktkamp mellan demonstranterna och regimen. Vem kan hålla ut längst?
Så länge tillräckligt många samlas varje dag på Självständighetstorget och fortsätter ockupera officiella byggnader kan inte regimen ignorera dem.
Men så länge presidenten och premiärministern låter de fredliga demonstranterna hållas så händer ingenting. Regeringen har inte avgått. Inte presidenten heller. Inga som helst eftergifter har gjorts.
Många undrar vad Janukovitj kokade ihop med Putin under sitt stopp i Moskva på vägen hem från statsbesöket i Kina. Sa han ja till att gå med i den ryska tullunionen som det ryktas?
Ingen sida verkar beredd att backa. Därmed ökar risken för en våldsam upplösning av konflikten. Demonstranterna förlorar också tålamod när inget händer. Det visar rivningen av Leninstatyn i dag. Börjar demonstranterna ta till våldsamma metoder blir det lättare för regimen att motivera ett tillslag.
Enda skälet att de avstår är förmodligen att de är medvetna om att världen hela tiden tittar på. Men varken omvärlden uppmärksamhet eller regimens tålamod varar för evigt.