Är det rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-04
Jag var inbjuden till Halal-tv för att tala om klassamhället. Av detta har blivit ett smyginspelat gräl om en handhälsning.
En hälsning berör av naturliga skäl två parter. Mänsklig samvaro blir meningslös om man till slut bara kan hälsa på sig själv. Två personer hälsar på varandra och i detta ligger en överenskommelse. Hälsningar är också ett sätt att uttrycka makt. Kungligheter har krävt att kvinnor ska niga, män böja nacke. En del har vägrat. Är det av brist på respekt? Snarare är det av respekt för andra högre värden än den passiva underkastelsen.
Vem ska anpassa sig till vem? För programledarna på ”Halal-tv” var svaret självklart. Den handhälsande majoriteten i Sverige ska anpassa sig till den muslimskt troende icke-handhälsande minoriteten.
Jag tycker inte svaret är lika självklart. Men frågan är ställd.
Jag har inte problem med troende muslimer, eller andra, som inte vill skaka hand. Däremot har svårt att förstå personer som menar att jag diskriminerar dem för att jag i Sverige vill hälsa som de flesta hälsar.
Jag är väl medveten om att man hälsar olika i olika länder och kultursfärer. I Frankrike är det sedan länge kindpuss som gäller. Den som inte vill vara med och pussas gör en markering: jag hör inte hit.
De flesta tar seden dit de kommer, eller försöker åtminstone ödmjukt att göra det. För de flesta av oss känns det främmande att komma till en ny kulturkrets och kräva att alla andra omedelbart ska anpassa sig till oss.
Hälsningar förändras över tiden. Så också i Sverige. När detta väl är sagt, får vi konstatera att i Sverige i dag hälsar de flesta på främlingar och ytligt bekanta genom att skaka hand.
Men någon knivskarp gräns mellan rätt och fel finns inte. Det viktiga när olika kulturmönster möts är trots allt att det finns en ömsesidig respekt.
Någon sådan respekt kunde jag aldrig uppfatta när jag träffade programledarna från ”Halal-tv”. Det fanns en outtalad anklagelse att den som ville skaka hand med muslimer diskriminerade.
Det outtalade blev snart uttalat.
Jag brukar lita till mina instinkter, på gott och ont. Här kändes någonting fel.
Jag gick därifrån. Men Halal-teamet kom springande efter och vädjade att jag skulle komma tillbaka. Vad jag då inte visste var att man satte igång sin inspelningsutrustning för att kunna banda det påföljande grälet och göra ett ”avslöjande”.
Det finns ett drag av svekfullhet över SVT Umeå. Man smygbandar sina gäster, man vädjar att jag ska delta när man i själva verket är ute efter att sätta dit den man med ett falskt leende har bjudit in.
I gräl sägs en del dumheter, det gäller även mig. Men kanske hade jag ändå uppfattat någonting väsentligt den där dan för snart fem månader sen. I dag läser jag att en av programledarna en gång sagt att det är rätt att stena otrogna kvinnor. (Ett uttalande hon i dag tar avstånd ifrån.)
Är man rasist för att man vill skaka hand med en muslim? Frågan känns långsökt, men den ställs nu av media.
Som så ofta finns det bakom unga troende kvinnor i slöja som skickas ut för att skapa konflikt, äldre beräknande män. Så också i det här fallet. För mig har dessa redaktörer på SVT Umeå lyriskt talat om en ”levande konflikt”. Misstanken ligger inte långt borta att de vill underblåsa motsättningar mellan olika religioner för att sedan journalistiskt exploatera dem.
Jag tror inte på konflikt. Jag tror på ömsesidig respekt och strävan till förståelse. Majoriteten måste visa tolerans, öppenhet och nyfikenhet mot olika minoriteter. Men tolerans är inte samma sak som otydlighet.