Fuglesang, en Super trooper

Tar med sig jordnära svensk musik ut i rymden – har Abba i ipoden

Abba, Uggla, Bellman och Taube håller Christer Fuglesang sällskap rymden.

Det är jordnära, svensk musik han har valt att på de fyra cd-skivor och i ipoden han får ta med sig på resan.

Samtidigt bär han fortfarande på pojkdrömmen om yttre rymden.

I natt gav vår svenske astronaut Christer Fuglesang en av de sista intervjuerna innan han och hans kollegor stänger om sig och går igenom de sista träningarna före uppskjutningen.

Det handlar om detaljerade praktiska övningar och intensivt arbete.

- Det finns risk för att jag inte kommer att hinna med allt jag vill, säger Fuglesang på länk från Houston till Stockholm.

- Jag skulle till exempel vilja filma däruppe för att få material att visa i skolor. Så finns det telefon. Och email?

Han berättar att var och en av de två rymdpromenader han ska göra kommer att ta ungefär ett helt dygn med alla förberedelser. Astronauterna måste stänga in sig i en speciell luftsluss där trycket sänks. Där ska de vara ingefär 14 timmar. Bara att med hjälp ta på sig rymddräkten tar minst en timme. Sedan arbetar de i timmar på utsidan av rymdstationen.

Trots alla praktiska övningar, trots den vetenskapsman han är som partikelfysiker bär Christer Fuglesang ändå fortfarande på pojkdrömmen om att någon gång nå ut till den yttre rymden.

- Det är klart att drömmen finns och jag tror man behöver den balansen. Dels ska man vara nöjd med det man gör men samtdigt ska man drömma. Det driver samhället framåt, säger han.

Några personliga saker får varje astronaut ta med sig på resan upp. För Christers del blev det bland annat fotografier av familjen. Fyra cd-skivor får de ta med sig var.

- Det blir med svensk musik, Abba, Bellman, Uggla och Taube och litet annat. Jag har också laddat ipoden med musik, säger Christer.

Så här före start upprepar han flera gånger att det han närmast ser allra mest fram emot är dånet från startraketerna.

- Då vet man att man är på väg, säger han med ett brett, mycket lyckligt leende.

Simone Söderhjelm