Eldsjälen Cindy, 32, räddar Uppsalas hemlösa katter
Publicerad 2020-06-07
Till vardags är Cindy Canton lab manager på Lantmännen. Men en stor del av sin fritid spenderar hon åt att rädda hemlösa katter och hitta nya hem åt dem.
– Nästan alla de här katterna har sorgliga historier. Och det gör mig arg, för människor har gjort det här mot dem, säger Cindy.
Det började med Leia. En svartvit, utmärglad katt som skräckslaget rörde sig runt Boländerna, stressat navigerande mellan bilarna. Cindy ringade in hennes lilla revir och började dagligen ställa ut mat till katten, samma tid varje kväll under flera veckor.
– En vinterkväll när jag var försenad med hennes mat stod hon på fläcken där jag brukade lämna maten, genomfrusen, och skakade mitt i snöstormen, livrädd. Det var droppen, det var för hjärtskärande, jag tog med henne direkt. Det var hon som blev startskottet för allt. Sen fortsatte jag mata hemlösa katter och ta hand om dem.
Betalar allt själv
Det var tre år sedan. Sen dess har det blivit en liten räddningsgrupp: Cindys Kitty Rescue. Cindy vill med räddningsgruppen understödja Uppsalas katthem – som ofta är fulla.
Instinkten att hjälpa kommer till stor del hemifrån. Cindy föddes i Frankrike, men familjen flyttade till USA när hon var tolv. Till Uppsala kom hon för elva år sen, för att göra sin masters.
– Mina föräldrar räddade allt de såg, vilket djur som än behövde hjälp. Katter, hundar, fåglar, harar. Jag är uppväxt med att hjälpa behövande djur.
De flesta utgifter går från egen ficka. Mat, fångstutrustning, bilbränsle, starter-kit för katternas jourfamiljer och veterinärbesök bekostar hon till stor del själv. Ibland får hon hjälp via donationer. Hon har knutit kontakt med ett antal personer som kan agera akuthem åt de upphittade katterna
”Ingen katt borde gå igenom det här”
– Alla upphittade katter har en annorlunda, ofta sorglig historia, säger Cindy.
En som sticker ut är katten Oliver.
– Han var väldigt speciell. Jag började mata honom i september 2018. Efter ett misslyckat infångningsförsök i februari lyckades jag fånga in honom i mars. Och han var så tacksam. Han gned sig mot allas ben. Det märktes att han hade bott i ett hem förut, men vi kunde inte hitta några ägare.
Cindy upptäckte snabbt att Oliver hade en stor tumör på huvudet. Veterinärerna sa att det inte var mycket att göra åt – den kunde opereras, men skulle garanterat komma tillbaka.
– Vi gjorde allt för att göra hans sista månader så fina som möjligt. Och han var den gladaste, mest sociala katten i världen. Men smärtan blev för mycket.
Det var Oliver som gjorde att Cindy mer officiellt startade räddningsgruppen, gjorde en Facebooksida och växlade upp räddningsaktionerna.
– Han fick mig att känna att ingen katt borde gå igenom det här. Nästan alla de här katterna har sorgliga historier. Människor har gjort det här mot dem. Många tror att katter är bra jägare och klarar sig själva, att man kan lämna de i skogen. Det är inte sant. Katter har domesticerats i tusentals år, de överlever genom att samverka med människor.
Uppmanar kattägare
Cindy hjälper också privatpersoner att hitta bortsprungna katter – det senaste året har hon hjälpt till att hitta elva stycken – och hjälper till med kattsittning, vilket är det enda hon tar betalt för. Hon är inte formellt utbildad men konsulterar ibland katthemmet Kattkomando Syd om kattbeteende. Även privatpersoner ber henne om hjälp.
– Några italienska bekanta hade problem med sin katt. Den hade börjat kissa överallt i hemmet. Genom några videochattar och telefonsamtal hittade vi snabbt lösningen. Det gick rätt snabbt att konstatera att katten inte gillade var sandlådan stod. När placeringen var åtgärdad var det frid och fröjd.
Arbetet med utsatta katter kan ibland skapa frustration. Hon har ett och annat att säga till kattägare:
– Kasterara era katter. Chipmärk era katter. Registrera era katter, annars är chipmärkningen värdelös. Överge inte era husdjur. Jag kan inte förstå hur man kan överge sin katt? Det är ett liv man har ansvar för.