Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Trump ritar om spelplanen för kriget i Syrien

Donald Trump ritar om spelplanen för kriget i Syrien.

USA kräver inte längre president Bashar al-Assads avgång, men tänker fortsätta hålla i taktpinnen vad gäller striden mot terrorgruppen IS.

En amerikansk Syrienpolitik är välkommen, tyvärr innebär den inte någon fred inom snar framtid.

Sent i går kväll bekräftade USA:s militär att ett amerikanskt F-18-stridsflyg för första gången under Syrienkriget skjutit ner ett syriskt stridsflyg nära Tabqa, som ligger i Raqqaprovinsen i Syrien. Anledningen ska ha varit att den syriska armén bombat mot SDF, en arabisk och kurdisk milis som stöds av USA. Syriska regeringen uppgav istället att man bombat mot terrorsekten Islamiska staten.

Reaktionerna mot den uppenbara eskaleringen lät inte vänta på sig.

”Attacken belyser koordinationen mellan USA och IS och avslöjar USA-administrationens onda avsikter att stödja terrorism”, löd delar av den syriska statens uttalande.

Från Moskva yttrade utrikesministern Sergej Lavrov sig i går relativt försiktigt om att respektera den syriska statens suveränitet.

Under dagen kom en hårdare reaktion: informationsutbytet med USA avbryts och USA-stödda stridsflyg väster om Eufrat ses hädanefter som måltavlor. Vad det innebär i praktiken återstår att se.

Också pressmeddelandet från USA-koalitionens högkvarter i Irak är värt att kika på, framförallt den senare delen: ”Koalitionen söker inte strider med den syriska regimen, Ryssland eller pro-regimstyrkor som samarbetar med dem, men kommer inte tveka att försvara koalitionen eller dess allierade styrkor från några som helst hot”.

Den amerikanska militärens agerande går i linje med Trumps hastigt beordrade attack mot militäranläggningen i Homs i april.

Ett engångsanfall för att ”stoppa spridningen och användningen av kemiska vapen”, kallades det då.

Men ett tydligt skifte i amerikansk Syrienpolitik från Obamas ”röda linje” om kemiska vapen, som han aldrig agerade på.

Vad som skett sedan dess är att Trump, möjligtvis i linje med sin ”America First”-politik, tycks ha backat från direkt inblandning i Syrienkriget, och lämnat över ansvaret till ”generalerna” som han så ofta sagt skulle hjälpa honom att ”bomba skiten ur IS” när han kampanjade för att bli president.

För omvärlden, som tvingats vänja sig vid Trumps politiska helomvändningar i tid och otid, kan det förstås te sig betryggande att en politiker utan militärerfarenhet (och kanske utan särskilt djupt intresse för konflikten?) lämnar över ansvaret till proffsen.

Men amerikansk militär agerar förstås helt utifrån den politik Trumpregeringen för.

Donald Trumps utrikesminister Rex Tillerson har vänt fram och tillbaka kring frågan om Bashar al-Assad bör avsättas eller inte, ett krav som Obamaregeringen tydligt framförde.

Oavsett Tillersons dagsform har det kravet tydligt mattats av sedan USA bytte president.

Nu riktar man in sig på engångsattacker, kraftfulla signaler mot omvärlden om den amerikanska positionen i världen som aldrig kan kompromissas.

Att beväpna oppositionen, som kurdiska milisen YPG, till Turkiets förtret.

Och i fallet med stridsflyget i Tabqa - att stödja regimkritikerna, Bashar al-Assads främsta fiender, som SDF-styrkan - i kampen mot IS.

Att Iran i går för första gången, oaktat nedskjutningen i Tabqa, avfyrade raketer mot Deir Ezzorprovinsen som hämnd för terrorattackerna i Teheran den 7 juni, är för övrigt också ett resultat av de nya positionerna som Trump tvingat parterna att hitta i Mellanöstern, där Syrien blir spelplanen i ett proxykrig.

Med varje amerikansk president kommer en ny utrikespolitik.

Vilken som är president Donald Trumps har varit ovanligt svårt att tyda när det kommer till Mellanöstern.

Nu börjar politiken utkristallisera sig för Syrienkrigets del.

Tyvärr innebär det att kriget inte lär gå mot sitt slut någon gång snart.