Putin och Erdogan - lika som bär
Längtan efter starka ledare större än längtan efter demokrati
En invaderar ett grannland. En annan förbjuder sociala medier.
Rysslands Vladimir Putin och Turkiets Tayyip Erdogan är ledare som valts med stor majoritet men som utnyttjar sin makt för att införa ett auktoritärt styre utan att väljarna reagerar.
Längtan efter en stark ledare verkar vara större än längtan efter demokrati.
Både Putin och Erdogan representerar en ny sorts ledare i en tid då demokrati har allt svårare att hitta lösningar på många av medborgarnas problem. Många demokratiska församlingar lamslås av politiskt käbbel vilket får medborgarna förtroende att sjunka i botten.
Putin och Erdogan framställer sig som starka män. i Putins fall till och med machoman. Handlingskraftiga och orädda som utan att tveka lägger sig i även mindre frågor. En form av superhjältar som klarar allt.
Istället för att en fråga diskuteras och stöts och blöts i demokratisk ordning innan beslut fattas så säger de; så här gör vi. End of discussion.
Putin och Erdogan kom till makten ungefär samtidigt, med några års mellanrum. Då utåt försvarare av tanken på demokrati och yttrande- och pressfrihet.
Allsmäktig
Båda har valts om gång på gång med en betryggande majoritet av folket bakom sig. Detta trots att de successivt blivit mer och mer maktfullkomliga, ett slags diktatorer i demokratisk skrud.
De har tagit kontrollen över mer och mer av media så att väldigt mycket av den inhemska kritiska granskningen upphört.
De har tagit kontroll över domstolarna så att de kan använda dem som regimens verktyg. Med domstolarnas hjälp kastar de meningsmotståndare och journalister i fängelse.
De använder polisen för att kväsa regimkritiska demonstrationer.
Någonstans på vägen har makten stigit dem åt huvudet. I Putins fall ser han sig plötsligt som så allsmäktig att det är ok att invadera ett grannlands territorium och annektera det. Han struntar blankt i alla internationella avtal om folkrätt och respekten för andras gränser som Ryssland skrivit på. Hans egen vision om Ryssland som framtida stormakt är viktigare.
Konflikter löser den här typen av ledare med våld. Inte genom samtal och förhandling.
Straffar inblandade
Erdogan har behållit sin demokratiska fernissa något längre än Putin men han kom också till makten några år senare. De senaste åren har den auktoritära ådran tagit över mer och mer. Erdogan ser konspirationer överallt. När medelklassen demonstrerar för att bevara en park i Istanbul så kallar han dem terrorister. När rättväsendet inleder undersökningar mot ministrar i hans regering och hans egen son så straffar han hundratals inblandade genom att tvinga dem byta jobb.
När journalister skriver kritiskt ringer han chefredaktören och får dem sparkade. Hans senaste drag är att förbjuda sociala medier som twitter eftersom där sprids mycket kritik mot honom.
Putin ägnade år att bli accepterad av väst. Att bli upptagen i rikemanklubben G-8.
På samma sätt har Erdogan ägnat år åt att försöka reformera Turkiet så att det en gång ska kunna komma med i EU.
Gåta
Nu raserar både Putin och Erdogan sitt förtroendekapital i Europa och USA för att stärka sin ställning på hemmaplan.
Båda spelar på nationalismen. Att göra sina länder till fruktade regionala stormakter.
Putin annekterar Krim och får ryssarna att sukta efter fornstora sovjetiska dagar ungefär som fransmän och engelsmän ibland sörjer sin storhetstid som kolonialmakter.
Erdogan deklarerar att han "struntar i vad det internationella samfundet tycker".
Man kan tycka att det är en gåta hur ryssarna och turkarna ändå gång efter gång väljer om sina maktfullkomliga ledare.
En viktig förklaring heter pengar. Både ryssars och turkars levnadsstandard har ökat markant under de år Putin och Erdogan haft makten. I Rysslands fall mycket tack vare ökande olje- och gaspriser. Så länge de levererar ökat välstånd blundar befolkningen för inskränkt demokrati och frihet.
Kan inte avgå
Gemensamt för Putin och Erdogan är också att de inte kan avgå. Genom sitt sätt att styra med järnhand skaffar de sig många fiender. Om de slutar riskerar de samma öde som de fiender de kastat i fängelse eller ruinerat. Deras framtida säkerhet är beroende av ett livslångt maktinnehav.
Därför lät Putin ändra konstitutionen så att han kan sitta till minst 2024. Erdogan blir senast nästa år tvungen att göra något liknande. Alternativt byta jobb och bli president.
Ryssland och Turkiet har en tradition av auktoritära ledare. Men inte heller i väst är vi immuna mot drömmen om den starka mannen som ska lyckas fixa allt. Silvio Berlusconi var ett exempel på en väst-Putin. Han satt både på den finansiella, politiska och mediala makten.
När Barack Obama blev vald till USA:s president så var förväntningarna skyhöga på att han var den store frälsaren. Skillnaden i en fungerande demokrati är att det finns andra krafter som balanserar den allsmäktige ledaren och tar ner honom på jorden.