”Han var på ett strålande humör”
Uppdaterad 2015-10-06 | Publicerad 2015-10-05
Aftonbladets Ingalill Mosander om mötet - och det hemska mejlet
Henning Mankell är solbränd, förbluffande fräsch, iförd grå huvtröja och skinnjacka.
Dessutom är han på ett strålande humör.
Knappast den gängse bilden av en cancerpatient.
Vi träffas på Grand Hotel i Stockholm och Henning Mankell säger till min förvåning:
- Kan jag inte få bjuda dig på ett glas champagne? Kom så går vi till Cadierbaren.
Jag har intervjuat Henning Mankell i många år. Våra möten har mestadels hållits på hans förlag och har vi druckit något har det varit mineralvatten.
Så vi slår oss ner i en soffa med våra champagneglas, solen glittrar på Strömmen och utsikten mot slottet är magnifik.
”Trodde det var diskbråck”
Henning Mankell tycker inte om att bli fotograferad. Han kan vara rätt brysk mot fotografer, så jag har förvarnat Aftonbladets fotograf. Men när han kommer säger Mankell vänligt: Du kanske också vill ha ett glas champagne?
Det vill han nu inte men sitter kvar under hela intervjun som utvecklar sig till lågmält samtal om livet, åldrandet, sjukdomen och döden.
- För ett och ett halvår sedan upptäckte läkarna att det som jag trodde var diskbråck i själva verket var cancer. Hade det varit för 20 år sedan så hade jag inte levt idag. Att jag gör det beror på de svindlande framsteg som cancerforskningen gjort.
Henning Mankell har genomgått en tuff cellgiftsbehandling men lyckats klara sig undan biverkningar.
- Jag har inte tappat håret och aldrig mått illa. Senast jag träffade min doktor sa han att nu ville han inte se mig på sex veckor.
Förminskat tumörerna
Sjukdomen är inte botad, men läkarna har lyckats förminska tumörerna.
- Jag är imponerad av den fantastiska hängivenhet som sjukvårdspersonalen visar. Trots usla löner och hårda arbetsvillkor. I dagens Sverige verkar det vara så att ju viktigare jobb du har desto sämre lön får du.
Henning Mankell är i Stockholm för att lansera sin nya roman ”Svenska gummistövlar”, en fristående uppföljning av ”Italienska skor”, en bok som fick ett enormt genomslag, inte minst internationellt. Bara i Frankrike såldes den i över en halv miljon exemplar. Detta trots att den handlar om åldrande, det svenska svårmodet och utspelas i ett ödsligt skärgårdslandskap.
- Det lokala, det speciella kan attrahera människor i andra kulturer. Det insåg jag redan för 20 år sedan. Och det är samma sak med Wallander.
”Svenska gummistövlar” är en bok om kärlek, svek och att åldras. Den börjar med att den pensionerade läkaren Fredrik Welin vaknar av att hans hus står i lågor. Allt han lyckas få med sig är två vänstergummistövlar. Morgonen därpå återstår bara aska och för Fredrik blir den pyrande ruinen en symbol för ett förspillt liv som går mot sitt slut.
- Jag ställde honom inför två alternativ. Skulle han ge upp eller skulle han börja ett nytt liv?
”Så ungdomsfixerade”
Mankell för in två kvinnor i handlingen, en dotter och en ung journalist. Och de skakar om mannens tillvaro i grunden.
- Det verkar finnas en hunger efter att skildra åldrandets problem. Vi är så ungdomsfixerade i vårt moderna samhälle. Varför kan inte gamla människor få uppleva passion? Barn i 30-årsåldern tycks skämmas över att deras föräldrar har ett sexliv.
- Visst, man hör sämre, man måste åka allt oftare till bensinmacken för att köpa starkare glasögon, man glömmer namn. Det som jag sörjer mest är att jag inte längre kan hoppa ner i båten utan ett rejält stöd.
Henning Mankell ser på tiden som en hisnande följeslagare.
- Den smalnar av allt mer. Det viktiga är att bestämma sig för vad man inte ska göra. Det är enda sättet att hinna med det allra viktigaste.
Själv skulle han väldigt gärna hinna skriva en bok om sin långa, långa resa till Afrika.
”Fan också!”
- Att slåss mot döden är en omöjlig kamp som man förlorar på förhand. När den kommer stör den alltid. I Afrika är döden fortfarande en del av livet. I Sverige har vi separerat döden från livet. Hur ska vi kunna få unga människor att respektera livet när döden inte finns?
Henning Mankell säger att han vet att han har en dödlig sjukdom och räknar iskallt med att dö i förtid.
- Och jag har hittat den som då ska hålla mig i handen.
Några veckor efter intervjun fick jag ett mail från honom.
”Jag har fått en cancerkomplikation som jag just nu behandlar. Fan också!”
Han hyste ett hopp om att besegra cancern, men så blev det inte.