Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Teodor, Teodora

”Min dotter sålde sex till pedofil”

Publicerad 2011-07-18

Mamman har kämpat för rätt stöd – Förövaren erbjöds specialistvård

VEM KAN HJÄLPA MITT BARN? Susannes dotter sålde sex till en äldre man när hon var tolv år gammal. Sedan dess har dottern åkt in och ut på olika behandlings- hem. Hon har aldrig fått någon terapi.

Det finns barn i Sverige som säljer sina kroppar. Barn som mår dåligt och dämpar sin ångest med sex.

Varför hör vi så sällan talas om dem? Är det så jobbigt att prata om att vi hellre blundar för problemet?

Aftonbladet har granskat vilken hjälp barnen får.

Från olika håll slås larm: Barn och unga som säljer sex skäms och vågar inte berätta. De som ber om hjälp möts ofta av okunskap och fördomar. Förtvivlade föräldrar söker vård för sina barn men bollas runt. Susannes dotter var tolv år när hon sålde sex till en pedofil – i dag är dottern 17 och vårdas på ett hem för narkomaner.

Friades i tingsrätten

Det har gått över fyra år sedan de stämde träff på en parkeringsplats. Han tog hennes oskuld och betalade 5 000 kronor.

– Jag måste ha tillit, tänka att det ska gå bra. Men just nu känns det inte så, säger flickans mamma.

I september 2008 kom Susannes dotter hem med dyra skönhetsartiklar. Susanne hotade att ringa polisen, ville veta var grejerna kom i från. Var de stulna?

Sedan dess är inget sig likt.

Hon var tolv år när hon lade ut bilder på sig själv på sajten snyggast.se och fick kontakt med en man i 30-årsåldern.

När övergreppen uppdagades hade de träffats i ett och ett halvt år. Han hade betalat flera tusentals kronor varje gång. Mannen friades i tingsrätten men fälldes i hovrätten, först då orkade flickan vittna.

Rättsprocessen tog över ett år.

”Det är inte barnens fel”

Barn som utsätts för sexuella övergrepp ska genast få en samtalskontakt. Ändå ser förutsättningarna olika ut i olika delar av landet.

Av de som tar betalt för sex har majoriteten tidigare varit utsatta för övergrepp.

– Många av de här barnen har ett extremt risktagande beteende. Det är de som lättast råkar illa ut. Men det betyder naturligtvis inte att det är deras fel, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen.

”Mamma, jag vill aldrig gå dit igen. De försökte bara hitta fel på oss. Det är inte er det är fel på, det är mitt fel.”

Efter första mötet med barnpsykiatrin och socialtjänsten vägrade flickan gå tillbaka.

– De frågade varför. De frågade om vår skilsmässa och hur hennes uppväxt varit. De var så osäkra också, hon blev misstänksam

direkt, säger Susanne.

Hon är trött efter flera års oro och sömnlösa nätter. Överallt nya människor som säger ”oj, vad hemskt” eller ”det här har vi aldrig hört talas om”.

Inget att luta sig mot

– Jag tror att det handlar om rädsla. De vet inte hur de ska ta hand om det, har inget att luta sig mot.

Hennes dotter har åkt in och ut på olika behandlingshem, men aldrig fått terapi för det övergrepp hon utsattes för.

– Att fråga varför är ingen bra idé. Det tror jag sällan eller aldrig att ungdomar kan svara på. De måste känna förtroende, att det blir ett möte. Och den som ställer frågan måste klara av att höra svaret. Barnen känner av reaktionerna, säger Lena Banck, enhetschef på BUP Elefanten, som bara arbetar med sexuella övergrepp.

Dottern ville inte leva

En del BUP-mottagningar svarar att de känner till problematiken och att de har kompetens att möta barnen. Ändå spretar det.

Allra svårast är det många gånger när ungdomarna fyllt 18 och hänvisas till vuxenpsykiatrin.

Susanne som hade ett bra jobb har sagt upp sig. Hon har gått på a-kassa och sjukpenning de senaste åren. Ett tag låste dottern in sig hemma, sa att hon ville dö.

”Det spelar ingen roll mamma, det kommer ändå gå dåligt för mig.”

Hämtades av polisen

I december förra året hämtades dottern av två poliser som förde henne till det slutna hemmet Fridegård i Eskilstuna.

”Diagnosgrupp: kriminalitet”, står det på hvb-guiden (hvb = hem för vård och boende, reds. anm.).

Hemmet som stängdes i våras drevs av Statens institutionsstyrelse och erbjöd bland annat akutplaceringar.

– Hur kan de göra så mot ett barn, vi har sökt hjälp för henne i över ett år och så hämtar de henne med polis och låser in henne bakom pansarglas. Hon bara satt och skakade när vi kom dit.

Då hade socialnämnden beslutat om ett lvu, en tvingande vårdinsats.

Susannes dotter skadade sig själv på olika sätt för att dämpa ångesten.

Var ska samhället placera flickorna och pojkarna som säljer sex? Både föräldrar, experter och frivilliga krafter pekar på ett stort gapande hål. Ett tomrum.

Vissa får hjälp, men långt från alla.

Det finns exempel på barn och unga som satts på anorexiahem eller hem för missbrukare. Någon har placerats på ett skyddat boende.

– Jag tror inte att de tar vägen någonstans. I det värsta scenariot hamnar de hos mig. Det kan vara flickor som är 16 år och redan kommit så långt att de hamnar inom tvångsvården, säger Inga-Lill Hedqvist som arbetar på ett slutet behandlingshem för flickor och unga kvinnor med svåra missbruksproblem.

Dövar med droger

”Om jag röker mamma så blir jag som du är nu. Normal.”

I dag vårdas Susannes dotter som hunnit fylla 17 år på ett hem för narkomaner. Hon började röka hasch, provade allt hon hittade. Dövade sig med tabletter.

Susanne säger att dottern är som ett barn, kvar i tolvåringens värld. Hennes yngre systrar är som storasyskon. Hon vet inte vem som är statsminister eller hur man kokar makaroner. Hon tycker ingenting. Rycker på axlarna åt varje fråga. ”Mamma, jag känner ingenting.”

Mannen som dömdes till två år och tre månaders fängelse för våldtäkt mot barn, köp av sexuell handling av barn och barnpornografibrott har avtjänat sitt straff.

Han har suttit på en avdelning för sexualbrottslingar och haft tillgång till specialistvård om han önskat.

Susanne kämpar fortfarande för att hennes dotter ska få ett fungerande liv.

– Jag måste ha tillit, säger hon.

Aftonbladets
bloggar