De behandlar barnet som nitroglycerin
Vi sitter och dricker kaffe och pappa och mamma sitter där med bylte i famn och berättar tindrande om moderkakor, navelsträngar och andra saker som har hinnor. ”Får man hålla i barnet”, frågar jag. Stämningen blir plötsligt osäker och stel.
Pappa och mamma tittar oroligt på varandra, utbyter skräckslagna blickar. Det är som om jag sagt något avskyvärt. Jag kunde lika gärna sagt: ”Får man slå barnet?”
”Jaha... Jaa... Det ska väl gå bra...”, säger pappa och räcker mycket motvilligt barnet till mig. Jag gör en ansats att ta emot ungen, men mamma bryter in och säger, nej skriker: ”Du måste ge stöd till hennes nacke!” Jag nickar vänligt och tar emot barnet.
Pappan ryser till av obehag när han inte längre har barnet i sin famn. Och mamma sitter bredvid och granskar nackvinkeln. Jag befinner mig helt enkelt i en mycket obehaglig miljö.
Så här är det alltid när man besöker nyblivna föräldrar. Det finns en överbeskyddande stämning som man nästan kan ta på. Den är fullständigt avskyvärd. Jag blir snabbt fråntagen ungen och så ligger den strax i pappas beskyddande famn igen. Och jag tar fram en liten nallebjörn som jag tagit med till den lilla. Jag vill ge den till flickan, men mamman kraxar till och pappan rycker blixtsnabbt in och rycker björnen ur handen på mig. Och så kontrollerar han om emaljögonen sitter fast som de ska. Om de lossnar så kan lillan svälja dem och det skulle ju utgöra ett livsfarligt vapen!
Och så där håller det på. De ojar sig och säkerhetscheckar omgivningen. Och snart blir ungen så nervös av all aktivitet att den börjar skrika. Och mamma och pappa flyger upp och klampar runt och ser förvirrade ut. Ut åker mammas tutte och så tvingar hon in den i den lillas mun. Och ungen tystnar och allt blir frid och efter en stund vill inte ungen ha mer mjölk. ”Jo, lite mer måste du äta”, säger mamma och trycker in tutten igen. Och ungen gråter och mamma trycker ännu hårdare. Och jag sitter där och undrar: Varför tvinga på barnet mer mat om ungen inte vill ha? Är de rädda för att barnet ska dö av svält? Har det någonsin hänt i Sverige?
”BEBIS DOG AV SVÄLT!” Har ni sett det på ett löp någon gång?
Till slut somnar bebisen in i ren utmattning och Göran lägger ner ungen i en krubba, försiktigt som när vetenskapsmän i filmer hanterar nitroglycerin. Men aktiviteten fortsätter.
Ungen sover, men en gång var tredje minut smyger en av föräldrarna bort mot krubban och lyssnar på barnet. Det ser inte klokt ut.
”Vad gör du”, frågar jag. ”Jag bara kollar om hon andas”, svarar Göran.
Om hon andas. I en millisekund önskar jag bara en enda sak – att den inte gjorde det.