Osvenskt nöje på semestern

Ljumma sommarvindar och svalkande drinkar. Där har ni anledningarna till att jag bytte en stormig januarivecka i Göteborg mot en flygresa söderut.

Det var i alla fall inte för en veckas nöjen, när det hemmavid vankades filmfestival och en fullspäckad festvecka. Men jag var ändå nyfiken på vad som erbjuds charterturisten i nöjesväg, mer än ”Familjen Robinson” på flyget.

En del av svaret kom redan på Landvetter. Casper Janebrink i Arvingarna var på väg till värmen för att göra det som Lill-Babs och en rad andra ursvenska artister brukar göra varje vinterhalvår: spela något välbekant för svenska charterpensiosar och barnfamiljer.

En gnutta ”olé!” kan möjligen vara ett pikant äventyr någon kväll, men en hel vecka med utrikiska konstigheter är inte att tänka på. Det vittnar alla menyer om, översatta till mer eller mindre begriplig svenska (där jag blev mest nyfiken på fisken med ”nöjesås”).

Varför Casper tog flyget till Teneriffa, när bandet hade en veckas spelningar på Gran Canaria, är däremot fortfarande oklart. Och inte svarade någon av bandmedlemmarna i sina mobiler heller, när vi skyllandes på rosévinet i solen fick ett plötsligt behov av lite äktsvensk underhållning och försökte få reda på om de spelade även på denna ö.

Fick i stället hålla tillgodo med ABBA-show på hotellet. Igenkänning är granne med charter i ordboken – och jag var inte sämre. Bitterboostade med att läsa Maria Svelands ”Bitterfittan”, där huvudpersonen semestrar en vecka på Teneriffa, och trygghetsboostade med en bok om Kent.

I helgen får jag undersöka svenskheten närmare på Storan, med Fredrik Lindströms show ”Svenskar är också människor”, och konstatera att inget är så svenskt som begreppet ”osvensk stämning”.