En mycket tragisk arbetsplatsolycka

Ingvar Persson

helskärm

Låt oss börja med att konstatera vad som faktiskt inträffade på Kolmården i går:

Det var en mycket tragisk ­arbetsplatsolycka. Som sådan är den inte unik, ungefär en människa dödas varje vecka på sin arbetsplats i vårt land. Och varje olycka är en olycka för mycket.

Så till vad vargattacken på Kolmården inte borde få bli: Ett argument i debatten om Sveriges vilda vargar.

Den debatten ska avgöras på helt andra grunder.

Vargen är ett stort och kraftfullt rovdjur. I sin naturliga miljö uppträder den som en effektiv ­jägare. Vargar i vårt land lever framför allt på att slå och äta upp älgar. När tillfälle bjuds attackerar de tamboskap, och hundar.

Det säger sig självt att man ska ha respekt för ett sådant djur. Den som föreställer sig att vargar är något slags fridfulla sällskapshundar gör bäst i att stanna på asfalten.

Å andra sidan är antalet attacker av vilda vargar på människor försvinnande litet, inte bara i Sverige utan i världen. Det finns argument för att begränsa vargstammens storlek, men risken för att människor ska råka ut för angrepp är knappast ett av de starkaste.

Vilda vargar är farliga för älgar, hundar och boskap, men mycket sällan för människor.

Det som hände i går på Kolmården har av allt att döma egentligen ingenting att göra med mötet mellan människa och varg i skogen. Vargarna i Kolmården är uppfödda av människor och uppväxta med människor. De betraktar helt enkelt människor som andra vargar, och kärleken mellan vargar kan ­vara tuff. Särskilt i en djurpark där utrymmet är begränsat.

För några år sedan tvingades djurparken i Skåne skjuta av hela sin flock av vargar sedan den sociala rangordningen i flocken ­havererat. I går gick ­någonting snett i relationen mellan vargarna på Kolmården och skötaren. Med förödande resultat.

Nu måste Kolmårdens djurpark se över sina rutiner. Olyckor som den i går får helt enkelt inte inträffa.

Men för miljöminister Lena Ek, som just nu ska försöka hitta en formel för en framtida rovdjurspolitik, borde den tragiska olyckan inte betyda någonting. Hon ska fortfarande hitta en rovdjursförvaltning som tar hänsyn till den biologiska mångfalden, till lantbruket och jaktens intressen och sist men inte minst till de människor som bor i det relativt lilla område i Mellansverige där det finns vargar i skogen. Hon ska dessutom hantera EU-kommissionen, naturvårdsorganisationerna, ­jägarna och Lantbrukarnas Riksförbund.

Den ekvationen är svår nog som den är, utan att blanda in gårdagens tragiska olycka.