”Det var mitt eget fel – jag höll nog med”
Publicerad 2012-02-22
Eszter, 22
Uppsala, Sverige
Det var den sommaren när jag skulle fylla 17 år. Tillsammans med mina kompisar var jag på en visfestival. Vi skulle övernatta i tält och jag skulle dela tält med en killkompis. Jag blev jättefull – ja, alla var aspackade. Framåt natten försvann mina vänner, min tältkompis också, och plötsligt var det bara jag och en äldre kille kvar. Jag kände honom inte. Jag tror att han hette Mattias och var 29 år, mer vet jag fortfarande inte.
Han hade ingenstans att sova och jag sa att han kunde få plats i mitt tält. Jag kröp in och däckade. Jag var verkligen jättefull, nästan medvetslös. Det första jag minns är att han tafsade på mig och att jag mådde jätteilla och kröp ut och kräktes. Sedan somnade jag igen. Nästa minne är att jag är avklädd. Han luktade svett och alkohol. Jag förmådde inte röra mig utan försvann in i sömnen igen.
När jag vaknade hade jag kläder på mig, och blod mellan benen. Jag letade rätt på mina kompisar och berättade vad som hade hänt. Jag satt bara och stirrade, hade jättemycket ångest. Ingen tyckte synd om mig. Det var mitt eget fel. Jag höll nog med.
Det tog flera år innan jag kunde prata om händelsen. Jag gick hos en psykolog, på ungdomsmottagningen, och där började jag prata om att jag hade fått problem med sex.
När min psykolog frågade mig om våldtäkten dröjde det länge innan jag slutade försvara honom.
”Han kanske trodde att jag var med på det”, sa jag.
Men hon borrade blicken i mig och påpekade att jag nästan varit medvetslös: ”Det är klart att han våldtog dig!”
Jag hatar det ordet. Än i dag kan jag inte identifiera mig med att vara våldtäktsoffer. Men det är jag ju inte heller. Inte offer.
Min psykolog skickade mig till en terapigrupp för andra som varit med om samma sak och till sist kunde jag faktiskt säga att det hade varit en våldtäkt. Alla hade vi olika symptom – någon kunde inte ha sex alls, en annan åt för mycket, en tredje åt inte alls.
Övergreppen hade skadat oss på djupet. Men vi var inte ensamma längre och tillsammans kunde vi lägga av oss all smuts, och all skam.
Nu är jag lycklig sambo med min kille. Jag är trogen, och jag har slutat skämmas för något som jag inte gjort.