Nu luktar det krut och blod på vårt vattenhål i Kramatorsk
Publicerad 2023-06-27
PARIS. Jag lever. Det gör även min kollega Niclas och många som vi har träffat de senaste veckorna och månaderna också. Men säkerligen inte alla. De där unga, trevliga servitörerna med den trevande engelskan och ständiga leendena är troligen döda eller lemlästade när jag skriver den här texten.
Namnet Ria Café i Kramatorsk säger inte mycket för de flesta, men för alla som har bevakat kriget i östra Ukraina var det ett av de vattenhål som skapas i alla stora konflikter. Här trängdes journalister från världens alla hörn och alla stora mediebolag. Här träffade vi soldater, befäl och presskontakter. Eller bara åt en lokal köttgryta av god kvalitet, eventuellt nedsköljd med en alkoholfri öl (det råder spritförbud i hela regionen).
Nu är byggnaden raserad av en raket eller missil – okänt av vilken modell när detta skrivs. Lukten av krut, cement och blod torde ligga över kvarteret, precis som det har gjort vid andra tillfällen då vi har bevakat terrorbombningar i Kramatorsk, den sista stora staden i den fria delen av Donbass.
Under vår sista resa kunde vi till exempel bevaka hur ryssarna förintade ett helt bostadskvarter
Varje gång vi gick till restaurangen så hade vi en dålig känsla i magen. En känsla som vi – och många andra uttalade högt:
– Fy sjutton vilken måltavla detta är! Det här är sista gången vi går hit, sade vi till varandra vid ett flertal tillfällen.
Här fanns varje kväll åtminstone ett hundratal soldater, varav många befäl.
De lokala myndigheterna talar om två döda och 22 skadade. Jag kan bara hoppas att det är rätt, men allt för ofta har ukrainarna grovt spelat ned dödstal – speciellt när det handlar om soldater – för att jag ska känna mig helt trygg i det.
Även om samtalsämnet var olustigt så kunde vi inte undvika att diskutera risken med att gå till Ria Café. Och visst började vi leta upp andra mer öde ställen. Men den där magkänslan av ”det händer inte oss”, är en av de allra svåraste att kämpa mot när man bevakar ett krig.
Långt svårare och lömskare än att bemästra rädslan.
Så visst fortsatte vi att möta människor där och knyta värdefulla kontakter. Trots att vi visste att Kramatorsk är en stad där säkerhetstjänsten jagar civila agenter som informerar ryssarna om möjliga mål.
Att bomba den här restaurangen ligger helt i linje med den ryska krigföringen och terrorbombningarna: cynisk och helt känslokall för civila offer.
Vad är ett tiotal unga servitörer och ett dussin journalister värda om man kan slå ut ännu fler soldater?
Ute vid frontlinjerna kan det räcka med en grupp av ett halvt dussin soldater på samma ställe för att motivera en attack med precisionsartilleri. Så en restaurang med tio gånger fler är definitivt ett osäkert ställe att gå på.
Det är också det som terrorbombningar handlar om: det ska inte finnas något ställe dit ett gäng tjejkompisar ska kunna gå en ljummen försommarkväll för att tjoa, stoja och blåsa ut ljus på en födelsedagstårta: nästan som om inte kriget fanns för ett par timmar.
Terrorbombningar är till för att ingen, någonsin, ska kunna slappna av och känna sig som en människa. De ska känna sig som jagade djur, dygnet runt, anser de som trycker på missilernas knappar.
Just nu har jag en otäck känsla för var en ytterligare en kommande terrorbombning kan komma att slå till i Donbass. Den känslan är lika stark som den som säger mig att det kommer att krävas generationer innan hatet från det här kriget har svalnat.