Kontrasterna var inte tydligast i politiken – utan i bristen på hopp
WASHINGTON DC. Jag kan inte släppa kontrasterna.
Där satt Barack Obama, USA:s första afroamerikanske president, som gått till val på hopp och ”yes we can”.
Och vid podiet på Kapitolium stod Donald Trump och talade om ”det amerikanska blodbadet”.
Himlen mörknade något och det gick inte att tolka regnet som annat än symboliskt när det började falla precis när Donald Trump skulle tala. Klockan var efter lunch amerikansk tid och Trump hade sänkt sin högra hand efter att ha yttrat presidentedens sista ord ”so help me God” och svurits in som USA:s 45:e president.
Så kom en upprepning av det numera välkända kampanjtalet, det som vi hört så många gånger förut. Jobben ska tillbaka till USA. USA ska vara först, bäst, starkast. Sorry, omvärlden, det är starkare militär, hårdare gränsbevakning, bättre bilar, amerikanska företag och jobb som ska stanna inuti USA som gäller nu.
Bara där är kontrasterna mot Barack Obamas tid som president enorma. Han som fokuserade på en nationell sjukvårdsförsäkring i början av sin mandatperiod och ett globalt klimatavtal i slutet.
Men de tydligaste kontrasterna låg inte i politiken.
De syntes i bristen på hopp.
”Blodbad”
I den dystopiska omvärldsbeskrivningen i Donald Trumps tal.
Hans berättelse om ett helt fördärvat USA, där politikerna i Washington nästintill sugit musten ur den hårt slitande befolkningen ute i landet, där bara patriotism kan ena USA och rädda landet ur det blodbad - ja han sa blodbad - som det befunnit sig i.
Förolämpningen, den totala respektlösheten, som politikerna och de före detta presidenterna på Kapitoliums trappsteg måste ha känt när landets nya ledare beskrev det USA de alla styrt på detta hopplösa vis.
Vi journalister som på plats fick förmånen att blicka ut över Kapitoliums magnifika utsikt såg hurrande och vinkande, glada supportrar. Men vi såg också hur en hel del ytor i den stora monumentsparken National Mall faktiskt gapade tomma. Ivern att följa den 45:e presidentens första minutrar var inte lika stor som den varit vid tidigare installationer.
”Not my führer”
När jag släppts ut ur Secret services hårt vakande synfält och området med ackrediteringskrav för att promenera längs Washingtons gator tog det inte lång tid innan protestskyltarna började dyka upp.
”Not my führer” stod det på en kvinnas skylt, ”inte min führer”, med hänvisning till att Trump skulle vara som naziledaren Adolf Hitler. ”Not my president” alltså ”inte min president” stod det på flera andra flaggor. Trumps förtroendesiffror är bottenlåga - omkring 40 procent - i jämförelse med Obamas när han tillträdde: över 80 procent.
I höjd med Franklin square i centrala Washington utbröt i går kravaller med tårgas, krossade skyltfönster, en brinnande limousin och 100-tals gripna som resultat.
Onekligen nya tider
Under lördagen planeras en omfattande marsch för kvinnors rättigheter, som kan bli en av de allra största i amerikansk historia i anslutning till en presidentinstallation om alla de som anmält sig deltar. Marschen är inte uttalat arrangerad i protest mot president Donald Trump, men många av de som deltar är oroliga för vilken typ av president de nu har vid makten i relation till deras rättigheter.
Det är onekligen nya tider nu.
Kontrasterna mellan den avgående presidenten Barack Obama och den tillträdande Donald Trump är enorma.
Det nya presidentparet såg förväntansfulla ut
Därför kändes det lite extra värmande att få se i live-tv när Michelle och Barack Obama välkomnade Donald och Melania Trump in i Vita huset på kaffe precis före installationen. Det nya presidentparet såg förväntansfulla ut, och Melania visste inte riktigt hur hon skulle hälsa på den avgående första damen. Ett handskak eller en kram? När skulle det turkosa paketet överlämnas?
Jag kan bara önska att Barack och Michelle gav några väl valda råd till Donald och Melania. Kanske att de i några minuter skrattade åt den där hälsningsincidenten tillsammans.
Önskade varandra lycka till i framtiden.
Möttes, trots sina tydliga kontraster.