Bortförda barn får inte den hjälp de behöver

helskärm

Samhället behöver bli bättre på att förhindra att barn och unga förs ut ur landet mot sin vilja. Kommunerna måste öka takten, enligt en ny rapport.

– Det går för långsamt att omsätta kunskap och lagstiftning i praktiken, säger Mikael Thörn vid Jämställdhetsmyndigheten.

Myndigheten har i sin rapport intervjuat personer inom bland annat socialtjänst och skola som vittnat om 143 individer, varav 120 barn, som mot sin vilja förts ut ur Sverige.

Att undkomma ett myndighetsbeslut lyfts fram som en av de vanligaste orsakerna till att barn och unga skickats iväg utomlands, barn- och tvångsäktenskap och så kallade uppfostringsresor är andra orsaker. I flera av fallen har man sett en utsatthet för hedersförtryck, i en del fall även fysiskt våld.

Många gånger har en eller flera myndigheter haft kännedom om att personen varit utsatt.

Måste prioriteras

Jämställdhetsmyndigheten pekar på att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ser väldigt olika ut i landets kommuner.

– Det finns de kommuner som har stor kunskap kring hedersrelaterat våld där man gör riskbedömningar och barn och unga får stöd och skydd. Men det här området måste vara prioriterat av alla kommuner. Dels måste man ha kunskap och rutiner där särskilda personer med särskild erfarenhet kan jobba med de här frågorna, säger Mikael Thörn, enhetschef på myndigheten.

Inom bland annat socialtjänsten saknas ofta resurser och det gör det svårt att skydda barn som behöver hjälp. På många håll brottas socialtjänsten också med en stor omsättning av personal.

– Man måste kunna behålla personal så att man får en kontinuitet. När man byter ut personal blir det förödande för ett barn som kanske träffar en handläggare i början av året och som sedan byts ut flera gånger. Då är det klart att det är svårt att berätta om sin utsatthet och få hjälp.

”Ett svek”

Det har gjorts satsningar på området, men det finns fortsatt stora brister vad gäller kunskap, resurser och riskbedömningar, konstaterar myndigheten.

– Det är chefers och politikers ansvar kring hur man prioriterar de här frågorna, det handlar om ekonomiska resurser. Det blir omöjligt att jobba med det här om man inte har några möjligheter att exempelvis göra riskbedömningar.

Enligt Mikael Thörn går det för långsamt att omsätta kunskap och lagstiftning i praktiken.

– Det är inte acceptabelt eftersom det är ett stort svek mot utsatta barn och unga, att man inte kan ge dem det stöd och skydd de har rätt till. Med stärkt lagstiftning, vägledning och kunskap så borde vi har kommit mycket längre.