Kristina låg i respirator när maken dog med covid

Makarna Kristina och Johnny började känna sig hängiga och ringde 112.

I varsin ambulans fördes de till sjukhus och iva.

Bara Kristina fick återvända hem.

– När jag vaknade ur respiratorn berättade ungarna att Johnny dött, säger hon.

De levde ihop i 57 år. Nu har Kristina svårt att ta in att det inte blir fler år med Johnny.

Paret bodde tillsammans med hunden Cilla i en villa utanför Västervik. En dag i maj började de samtidigt känna sig hängiga med förkylningssymtom och kontaktade SOS. Den gången ansågs de för friska för att få sjukhusvård.

– Två dygn senare blev det värre. Och ungarna sa åt oss att ringa igen. Då kom två ambulanser och hämtade oss, säger Kristina.

Johnny, 78, och Kristina, 75, fördes till Västerviks sjukhus, men i brist på iva-platser flyttades de till Länssjukhuset i Kalmar, vilket Corren rapporterat om.

Kristina sövdes ned i respirator, men inte Johnny. Han ansågs vara för illa däran för att klara det.

– Det var ingen skräckupplevelse i respiratorn. Jag låg som ett kolli och levde i en vattenvärld med människodelfiner, kan man säga. De klappade mig på kinden och frågade hur jag mådde. Jag har hört om många som har mardrömmar och jag är glad och tacksam att jag slapp det, säger hon.

Bredvid henne låg Johnny. I efterhand har hon fått veta att hon reagerat när hon hörde hans röst. Själv minns hon inte det.

”Jag hade velat sitta vid hans sida”

Kristina vårdades i respirator i mer än 14 dagar. Under den tiden dog Johnny. Klockan 02.23 natten till midsommardagen tog han sina sista andetag.

– Det var väldigt tragiskt. Jag hade velat hålla hans hand, klappa honom på kinden och berätta hur mycket jag tyckte om honom. Nu blev det inte så. Men jag är glad att mina barn ändå var med honom den sista stunden, säger hon.

När Kristina vaknade några dagar senare berättade hennes barn att deras pappa inte klarat sig.

– Jag har nog ännu inte förstått det. Särskilt inte då. Jag var ju liksom inte helt med och tog bara in vad de sa, utan att förstå vidden av det, säger hon.

Samtidigt är Kristina noga med att betona att hon inte är ett offer, trots det hon gått igenom.

– Jag överlevde ändå sjukdomen. Min dotter skrev en dagbok under tiden vi var sjuka. Den ligger framme hemma hos mig och jag tittar i den flera gånger i veckan, ibland flera gånger om dagen. Det är ett sätt att bearbeta och få veta vad som hände när jag inte var vid medvetande. Den har varit min livlina, säger hon.

”Jag saknar honom. Det gör jag verkligen”

Kristina beskriver Johnny som glad och hjälpsam, aldrig grinig eller långsur.

– Han var en väldigt positiv livskamrat. Han jobbade mycket men var samtidigt mån om sina barn och familjen. Jag har verkligen ingenting negativt att säga om honom. Och jag saknar honom. Det gör jag verkligen, säger hon.

Nu bor Kristina ensam kvar i villan med Cilla och står inför nästa utmaning. Att klara sig själv.

– Vi hade vårt liv ganska uppdelat. Jag lagade mat, Johnny diskade. Vi städade tillsammans, Johnny såg till att min bil fungerade. Nu måste jag göra allt det själv. Det måste jag klara för att verkligheten är sådan. Och jag ska leva vidare för att hedra min man, säger hon.

Kristina betonar vikten av att alla i samhället verkligen förstår vidden av pandemin och dess konsekvenser.

– Man ska lyssna på råden, ta sitt ansvar och framförallt tänka sig för. Det är inte bara ett ”jag”, utan ett ”vi”. Det är vi tillsammans som måste bekämpa den här pandemin. Jag skrev anteckningar när jag låg i sjukhussängen. Där har jag skrivit att de som inte lyder råden borde skämmas, och det tycker jag än i dag.

”Jag är en tuff tant som varit sjuk”

Det har gått fem månader sedan Kristina blev förklarad fri från covid-19. Men traumat tog inte slut där. En dag kollapsade hon i hemmet.

– Jag hade ett ärr från tracken. Det lade sig över luftstrupen och gjorde att jag bara hade 30 procent andningskapacitet. Jag skulle operera mig, men fick på operationsbordet veta att jag hade lunginflammation. Nu i slutet av oktober blev det äntligen av, säger hon.

Kristina återhämtar sig successivt och mår allt bättre, samtidigt som spåren efter covid-19 sitter kvar.

– Jag och Johnny brukade gå promenader. Jag började i ena änden, han och Cilla i den andra och så möttes vi i mitten. Det är sådana små saker som gör livet lite roligare och annorlunda. Nu vill jag fortsätta göra allt jag gjorde förut. Jag överlevde och har fått en andra chans.

– Jag tänker på det som min dotter sa när hon beskrev mig för en läkare. Jag är inte en sjuk tant, jag är en tuff tant som varit sjuk.