Fördomarna lever kvar

När jag var liten flög en rad olika tillmälen i luften. Uttryck som inte känns så politiskt korrekta i dag.

Det vanligaste var ”din stret”. Ett skällsord som hade sitt långsökta ursprung i en institution för utvecklingsstörda belägen i Stretered.

”Stret” blev lite senare ”cp-unge” och i dag är det ”damp-unge” som hörs bland barn som egentligen inte vet vad orden innebär .”Jävla tattare” var en annan sak vi skrek åt varandra, eller ”zigenarjävel”.

Enligt det förhistoriska uppslagsverket Bonniers konversationslexikonfrån 1948 är zigenare, som romer kallades så sent som på Bert Karlssons 90-tal, av medellängd. Nähe, såpass!?

Sen staplas det häpnadsväckande rasteorier om en obenägenhet för hårt arbete, och det drivs rena smakpolislinjer i stil med ”deras skönhet som i allmänhet är av mycket flyktig art har starkt överdrivits”.

Det enda av något sånär positiv karaktär som påstås om romer i det där lexikonet är att de har ”en medfödd musikalisk och rytmisk begåvning”.

Sedan dess har det hänt en del, även om fördomarna lever kvar – positivt laddade eller ej.

I min barndomsvärld på 70-talet ansågs den romska bokhjältinnan Katitzi som det vackraste som fanns och när Kusturica-filmen ”Zigenarnas tid” kom 1990 hördes Goran Bregovics musik överallt.

I mitten av april 2008 visas Rosa Taikons silversmycken på Röhsska, som blivit ett intressant museum efter Ted Hesselboms ankomst. Men känns det inte lite märkligt att de också bjuder på romskt nationalsdagsfirande? Tanken var säkert god, men jag blir inte kvitt ”och i dag visar museet upp några glada zigenarekänslan”.

Skulle det kännas okej om Håkan Hellström har med en grupp dansande romer som pittoreskt inslag när han sjunger ”Zigenarliv dreamin” på Scandinavium i morgon?