”Hennes helvete är över”

Cantwell: Domen återupprättar en människas heder

helskärm

Man behövde vare sig vara professor i juridik eller sierskan Saida för att begripa att barnläkaren skulle frias.

Men domstolen gör även någonting vi sällan sett i svensk juridisk historia.

Den upprättar en människas förlorade heder.

Solna tingsrätt gör, inte överraskande, slarvsylta av chefsåklagare Peter Claesons åtal.

Domstolen inleder med att konstatera att det inte går att lita på provet som visade att Linnea hade osannolika mängder av narkosmedlet tiopental i kroppen.

Det gör den rätt i. För det är halter som är så höga att ingenting i den medicinska litteraturen kommer i närheten av dem. Det är som om Usain Bolt plötsligt skulle springa 100 meter på en sekund.

Lagman Mari Hedenborg och nämndemännen har dessutom lyssnat på de experter som kliat sig i håret, inte vågat dra slutsatser och suckande konstaterat att de inte vet vad Linnea dog av.

Domstolen kommer fram till det enda rimliga, att det inte finns bevis för att ett brott över huvud taget har begåtts.

Redan här är läkaren således friad, rätten skulle kunna tacka för sig och ägna sig åt något roligare än att fortsätta traggla svårbegripliga medicinska termer och obskyra vittnesmål från professorer som vare sig kan eller vill uttrycka sig begripligt.

Men sedan sker någonting mycket ovanligt.

Tingsrätten påpekar att det inte behövs ett resonemang kring läkarens insatser under flickans sista timmar i livet, skuldfrågan är avgjord, men väljer ändå att gå vidare.

Det konstateras att det inte finns bevis för att den åtalade ”agerat på något sätt som inte varit medicinskt motiverat i samband med att barnet dog”.

Detta må låta oväsentligt, men det finns ett skäl till att rätten uttalar sig om saker ingen bett den om.

Det är en svensk domstols lågmälda sätt att återupprätta en människas förlorade heder. Det är, anser rätten, inte bevisat att läkaren gjorde någonting annat än sitt jobb.

Jag pratade med erfarna jurister i går som hade svårt att erinra sig att någonting liknande inträffat.

Lagman Hedenborg hade för övrigt svårt att undvika en viss syrlighet vid sin presskonferens:

– I brottmål gissar vi inte.

Att någon frias innebär nu inte att åklagaren nödvändigtvis gjort fel. Juridik är ingen exakt vetenskap, det måste finnas utrymme för olika uppfattningar.

Och nog finns det omständigheter som talar emot läkaren. Hon gav Linnea en spruta, varefter flickan dog.

Men det finns med detta sagt anledning att fråga sig varför åtal över huvud taget väcktes. Varje normalbegåvad femtonåring begriper att det inte går att fälla någon när inte ens landets ledande experter fattar vad som har hänt.

Vi kan endast spekulera i orsakerna. En åklagare får inte gå till domstol om inte han eller hon tror på fällande dom. Det kan rent av vara brottsligt att göra det. Det händer att de chansar. Men det händer inte att de är så dumma att de erkänner att de gör det.

En inte alltför djärv gissning är att det gick prestige i fallet. Uppmärksamheten blev så stor, motsättningarna mellan jurister och läkare så infekterade.

Vad finns i övrigt att säga?

Läkaren har lidit i över två år, hon tvingades sälja det av föräldrarna ärvda sommarhuset sedan grannar mordhotat henne. Hon fick lämna sitt nya jobb när det uppdagades vem hon var. Sjuksköterskorna vägrade jobba med henne.

Det här kan inte ha varit någonting annat en mardröm för henne.

Åklagare Claeson, släpp detta nu. Det är hög tid att sätta punkt för den här ovärdiga historien, den här skamfläcken för svenskt åklagarväsende.

Oisín Cantwell