Onor, 2, flyr undan iskylan i Ukraina
Vita bandet avgör vem som kommer med på flyktingtåget – köldkartan visar att miljoner kan frysa ihjäl
Publicerad 2022-11-28
PRZEMYŚL. Tre dagar i rad har familjen försökt få plats på det överfulla flyktingtåget från polska gränsen mot Berlin.
Hemma i Svaliava i sydvästra Ukraina försvann elen och vattnet.
Sedan tog maten slut.
Så kom snön.
När ska Onor få en varm säng att sova i?
– Vi hoppas att vi kommer med tåget i dag, säger hans mamma Tania.
Snöflingorna yr över ett smutsigt plåtskjul precis vid gränsstationen mellan Polen och Ukraina. Där inne är det skärmtid för tvååriga flyktingen Onor i regnbågsfärgad enhörningsoverall. Med en liten elkamin och noppiga filtar försöker de hålla värmen.
17 personer har bott i plåtskjulet i snart en vecka.
– Alla våra makar och bröder är i kriget, vi har inga pengar kvar till att köpa mat, säger Kristina, en av mammorna.
Tåget mot Berlin är deras enda alternativ. För det är gratis.
Men än så länge har de inte lyckats komma med.
Varannan dag hämtar det tyska tåget hundratals människor här på stationen i Przemyśl. Varje gång lämnar de överfulla vagnarna mängder av frusna människor och barn kvar på perrong nummer 2.
De kan snart bli ännu fler.
Volontärarbetaren Fabian visar oss en skräckens karta. Den berättar om temperaturer i Ukraina i december – i till exempel Charkivregionen kan den sjunka neråt minus 22. Enligt WHO och FN kommer den brutala ukrainska vintern, där många nu saknar värmekällor, innebära ett ofantligt lidande. Frostskador, lunginflammationer, hungernöd – att miljontals människor riskerar att frysa ihjäl.
– Många tror det blir en ny flyktingkris i vinter, säger Fabian, som vigt sitt liv åt att hjälpa ukrainarna ända sedan februari.
Ytterligare flera miljoner flyktingar från Ukraina väntas, om man inte lyckas laga det av ryssarna sönderbombade elnätet. Är Europa redo för att ta emot dem?
Här i Polen börjar man tvivla. Nu pratar man om en ny strategi: att bygga flyktingläger inne i Ukraina i stället.
På stationen får ukrainska Valentina Gordienko, 85, flykting från Mikolajiv ett vitt band runt armen.
Hon vill till Tyskland. Kanske kan hon arbeta där. En gång i tiden utbildade hon sig till ingenjör, men med åren har hon glömt så mycket.
– Jag åker dit, om de vill ha mig, säger hon med ett tandlöst leende.
Röda korset försöker sortera ut dem som väntat längst.
– De måste köa utomhus två timmar innan tåget kommer, men har de inte bandet på armen kommer många tyvärr ändå inte få plats, säger volontären Wendy från Kalifornien.
Amerikanskan har kommit hela vägen hit för att hjälpa flyktingar eftersom hon har polska förfäder, hon känner samhörighet med människors öden här.
Onors ögonlock är tunga när två gula lyktor till slut dyker upp. De stirrar mot oss en stund ur mörkret. Bromsarna tjuter medan vagnarna rullar in på stationen.
Får de plats i dag?
I Tyskland finns kanske jobb, någonstans att bo.
På perrongen står flera stora romska familjer.
Diskriminering och fattigdom leder till att ukrainska romer inte är lika välkomna i Polen som de blonda, välutbildade flyktingarna som kom i krigets början. Det rapporteras om hur romerna behandlas fördomsfullt även av frivilligorganisationer, som inte vill hjälpa dem ut ur kriget eller anklagar romer för att stjäla avlagda kläder från flyktingcenter.
De romska flyktingarna hoppas få en bättre chans ute i Europa.
Tågets tunga dörrar öppnas med ett gnissel.
Folkmassan tränger sig fram. Mammor försöker vädjande fånga hjälparbetarnas blickar – ta oss! Någon ammar sitt spädbarn i famnen.
– Många romer innebär vissa problem, de stökar och smutsar ner, säger en polsk militär som försöker få alla att ställa sig i prydliga köer vid tågvagnarna.
Sovande bylten lyfts varsamt in.
Barnvagnar och resväskor baxas upp. Äldre barn skuttar lättat in i kupéerna.
Onor, hans mamma, syskon och kusiner står länge kvar och väntar. Nattens kyla kryper fram längs perrongen. Många flyktingar har bara tofflor på fötterna. Barnen busar vilt, kanske bara för att hålla värmen.
Får de inte rum på tåget måste de tillbaka till plåtskjulet vid gränsen. Ytterligare två dagars väntan, till nästa tåg.
Vagn efter vagn fylls på.
– Det är fullt! ropar plötsligt en man från Röda korset.
Men sista vagnen då? Den som är helt ny och fin, den står tom.
Efter överläggningar blir det bestämt.
Sista vagnen ska öppnas.
– Men ingen rökning! Minsta problem och ni kastas av! skriker Röda korset-mannen.
Onors familj kliver på, äntligen på väg till värmen.
