Corny och underbart

Hör ni dem? De borde redan ha börjat fnysa, alla som brukar förfasa sig. ”Det där kan väl vilken femåring som helst göra.” Eller kanske, ”ge mig femtusen så ska jag också pissa på golvet”.

Performancefestivalen i helgen kommer att krylla av konstnärsspektakel fjärran från vad många fikarumskonnässörer anser vara god smak.

Jag tycker att det är en underbar konstform. Kanske har det lite att göra med konstnären Elin Wikström som under tre dagar i Konsthallen skrapade 1 300 tianlotter till Mission Impossible-låten? Och att jag vann den sammanlagda vinstsumman på 10 000. Men jag gillar att publiken får något flyktigt, här och nu, i stället för tavlor som samlar damm bredvid platt-teven.

En del av verken kommer säkert att vara hur corny som helst. Men, som en av arrangörerna så klokt påpekade, liksom med all konst är det kanske

inte alltid viktigt att förstå. ”Att tycka att något är obegripligt kan vara en bra start”.

Det är inte heller säkert att det alltid finns ett politiskt ställningstagande eller filosofiskt dilemma i botten. Viljan att roa för en stund kan och måste få vara enda tanken med att gå in i ett rum för att sakta ställa ner en kasse bananer.

Däremot får jag obehagliga krypningar av saker som kvällens gala Tillit, vars vilja är att bidra med glada nyheter till världen. Framför mig ser jag käcka påklistrade leenden och skrattyoga – och kan inte annat än sympatisera med färska Oscarskandidaten Roy Andersson och hans tankar kring vår tids rädsla för allvar.

Till sist undrar jag om alla göteborgare får hjälp från ovan med att få ihop helgens Bokmässe-schema med alla

tusen tillhörande fester. På lördag blir det i alla fall andlig återhämtning i form av en Johnny Cash-mässa i Annedalskyrkan.

Med Ebbot i Jesus-kaftan. Halleluja!