Emma Jangestig: ”Max och Saga har flyttat in i mig”

Karin Ahlborg

Hennes barn mördades för tio år sedan

Under tio dagar var Emma Jangestig den enda som inte visste att hennes båda barn Max och Saga hade mördats.

Där började hennes kamp tillbaka till livet och glädjen.

Hon har lagt pusselbit till pusselbit för att bli klar.

– Det finns bara en pusselbit som inte är lagd och det är tyskan, säger Emma Jangestig tio år senare.

Klockan närmar sig sju på kvällen.

I soffan i vardagsrummet sitter Max och Saga och tittar på Bolibompa.

Emma Jangestig reser sig från datorn och går ut i hallen när det ringer på dörren.

Kvinnan utanför är mörk, lång och har platt mage.

–Hi, I’m Tine, säger hon.

Emma Jangestig känner kraften i hammarslaget som träffar huvudet.

Sedan minns hon ingenting mer.

I tio dagar hålls hon nedsövd och när hon väcks är hennes första fråga:

–Var är Saga?

helskärm

Tio år efter morden på Max och Saga planerar Emma Jangestig, 33, och hennes familj en särskild minneshögtid.

Det ska släppas upp riktigt många rislyktor och det ska spelas musik på fotbollsplanen där släkt och vänner och ibland helt okända människor samlats varje årsdag för att minnas barnen som mördades så brutalt av tyska Christine Schürrer.

– Vi säger aldrig hennes namn. Jag kallar henne tyskan eller den tyska kvinnan, säger Emma Jangestig.

Efter morden började Emma Jangestig nästan direkt att lägga pussel. Hon ville få varje bit på plats, veta vad som hänt och varför.

En pusselbit saknas

Hennes sambo, han som oförberedd klev rakt in i blodbadet i hallen, har ritat upp pusselbitarna.

På en står det: ”Vilka tog hand om oss?”. På en annan: ”Vart ska vi ta vägen? Vad ska vi göra med barnens saker?”

Mödosamt lades detalj till detalj tills hon kunde förstå vad som hänt och hur de skulle ta sig vidare.

– Det finns bara en pusselbit som inte är lagd och det är tyskan. Den kommer alltid att saknas men det spelar inte så stor roll. Jag vet att det var hon som gjorde det och jag vet vad hon hade för motiv: Hon ville ha min sambo.

Under rättegången i tingsrätten i Köping hade Emma Jangestig bestämt sig för att inte titta på sina barns mördare förutom om hon blev uppmanad av rätten att göra det.

– Men nyfikenheten tog överhand. Jag tittade på henne och jag slets itu. Jag blev både rädd och lättad. Rädd eftersom det här var den person som slagit ihjäl mina barn och lättad för att jag visste att det var rätt person som satt där, jag kände igen henne.

Max och Saga har blivit storasyskon

Det är lätt att föreställa sig att livet ska stanna upp för alltid efter en händelse så gruvlig som den Emma Jangestig varit med om. Men hon tycker tvärtom:

– Livet bara rullade på.

Hon bestämde sig för att inte i första hand sörja Max och Saga utan att glädjas åt att de funnits, att hon varit tillsammans med dem och att de var så underbara.

– De har inte ont, de lider inte. För dem är det lugnt och jag kan vara glad över tiden som de funnits.

Den första tiden gick hon till deras grav. Det var där hon kunde känna dem och vara nära fast de var borta.

– Så är det inte nu. De har flyttat in hos mig, de finns här, säger hon och lägger handen över hjärtat.

Max och Saga har också blivit storasyskon. Deras lillasyster Julia är sju år och lillebror Caspian är två.

– Julia har börjat få lite svårt att ta in att de är hennes storasyskon. ”De är ju så små”, tycker hon.

Hur beskriver man Max och Sagas öde för de nya barnen?

– Jag har sagt precis som det är: ”Det kom en tjej och slog oss i huvudet och Max och Saga dog. Men nu sitter tjejen i fängelse.” Jag har funderat på hur jag annars skulle kunna göra. Om jag inte berättade och Julia hörde det från någon annan… Jag vill inte att hon ska misstro mig.

helskärm

Tappade kontrollen över Schürrer

Christine Schürrer dömdes till livstids fängelse och flyttades på egen begäran till Tyskland där hon sedan 2012 avtjänar sitt straff på kvinnoanstalten Vechta utanför Bremen.

För Emma Jangestig och hennes familj, som fortfarande har skyddade identiteter, innebär det att de förlorat kontrollen över vad som händer med barnamördaren.

– Om hon hade suttit i Sverige hade vi fått reda på om hon hade permissioner och vi skulle bli förvarnade när hon släpps. Det händer inte nu, vi kommer inte att få veta någonting.

Det är dock Sverige som styr över en eventuell tidsbegränsning av straffet och en frigivning skulle tidigast kunna ske 2023 om inget exceptionellt skulle inträffa.

– Vi kanske måste gömma oss när hon släpps men den dagen, den sorgen. Jag vet inte om det händer nästa år eller om 20 år. Jag kan inte stressa över det utan njuter av livet.

Brottsstatistik: Så många dödas varje år i Sverige