Råttorna blev hans räddning i fängelset

Fann vänner i mörkret – i äcklig isoleringscell

Jens Månvinge satt instängd i en mörk och fuktig isoleringscell i Thailand och kände hur livet hängde på en allt skörare tråd.

Till råga på allt fanns det råttor och skalbaggar i cellen.

Det blev hans räddning.

Året var 1995, Jens Månvinge saknade pengar och bestämde sig för att smuggla narkotika. Han kom inte så långt – under ett stort polispådrag blev han gripen.

Platsen var Thailand och straffet blev döden, som sedan ändrades till ett tidsbegränsat straff på 30 år.

30 år i fängelset Klong-Prem, ett fängelse som är byggt för 6 000 fångar men där det bor dubbelt så många.

– Det var ju konsekvensen jag fick ta. Det var svårt att förhålla sig till så många år. Jag kände en slags hopplöshet. Jag stod ju med ena foten i graven och det var svårt att se ljuset i tunneln, trots att jag stod i tunneln.

Fastkedjad i vägg

Sex år av helvete startade. När han steg in i fängelset möttes han av ansikten som utstrålade hopplöshet och desperation.

– Det är skrämmande att gå rakt in i det och inse att det kommer att bli en del av en själv, säger han.

Den första tiden överlevde han genom att planera sin flykt. Men när tiden var inne ångrade han sig, och hjälpte i stället sin vän att fly. Som straff isolerades han i två och en halv månad – fastkedjad i väggen i en smutsig, mörk och fuktig cell med råttor och kackerlackor som enda sällskap. Det skulle visa sig vara precis vad som hjälpte honom att överleva.

– Råttorna, en skalbagge och kackerlackorna blev min familj. Man kan skratta åt det i dag, men så var det.

”Som husdjur”

Hanråttan fick namnet Louisiana Joe och honan Big Mama, efter ett bluesband. Skalbaggen fick heta Den senila skalbaggen.

– De blev mina vänner. Jag tydde mig till dem och fick på något sätt ett stöd, på samma sätt som man får av ett husdjur. De var oerhört betydelsefulla för mig.

– Du vet, ögon kommunicerar. Jag kanske inte alltid kunde se deras ögon, men jag kände att jag blev iakttagen. I en sådan situation är det viktigt, i en känslosituation man aldrig befunnit sig i tidigare och som inte går att förstå.

Efter sex år blev han överflyttad till ett fängelse i Sverige, och för fem år sedan kunde han gå ut i friheten igen. Nu har han skrivit en bok om sina vänner i Thailand, ”Den senila skalbaggens tröst”.