En pinsam inblick i Sydafrikas framtid
Wolfgang Hansson om publikens burop mot president Zuma
Hela världen älskar Nelson Mandela.
Hela Sydafrika älskar inte Jacob Zuma.
Buropen gav minnehögtiden en ovärdig inramning men pekade på den splittring landet står inför när landsfadern är borta.
Jag tror knappast att Nelson Mandela hade uppskattat att delar av publiken använde minneceremonin för att demonstrera sitt ogillande med landets nuvarande president Jacob Zuma. Så hade gentlemannen Mandela aldrig uppträtt.
Det var pinsamt men gav samtidigt en inblick i Sydafrika efter Nelson Mandela. I den mån silkesvantarna inte åkt av tidigare kommer de definitivt att göra det nu. En öppen kamp om makten väntar.
Jag vet inte vilka som buade men jag tror många av dem tillhör det yngre gardet som gillar ANC:s förre ungdomsordförande Julius Malema som kastades ut ur partiet förra året.
En bångstyrig och oborstad ledare som står för en mer vänsterinriktad linje och är mer hatisk mot de vita. Inför nästa års val har han bildat ett eget parti. Ett av många tecken på de många sprickor som är på väg att uppstå inom ANC snart 20 år efter de svartas maktövertagande.
Människor är otåliga för att avskaffandet av apartheid inte gett mer. Många lever fortfarande i stor fattigdom. Många saknar el och rinnande vatten. Arbetslösheten är över 25 procent.
Zuma är dessutom en symbol för den korruption och det moraliska förfall som drabbat Sydafrika sedan Nelson Mandela drog sig tillbaka från politiken för över tio år sedan.
Presidenten har låtit ”renovera” sitt hus i hembyn dit han ska dra sig tillbaka på ålderns höst. Kostnad 160 miljoner kronor. Knappast konstigt att Zumas sätt att använda statskassan som sin privata plånbok inte uppskattas.
Kontrasten både till sätt och handling är så otroligt stor jämfört med Nelson Mandela.
Ingen minneshögtid i modern tid har förmodligen lockat så många statschefer.
När tre amerikanska presidenter är beredda att göra den långa resan till Sydafrika bara för att hedra en bortgången statschef är det ett kvitto på en livsgärning som går långt utöver det vanliga.
I viss mån handlar det om en historisk händelse varje statschef vill vara med om. Att det är bra för den egna imagen att synas på läktaren i Soweto.
Men jag tror faktiskt att många av de som kom genuint beundrade Mandela.
De har själva i sina dagliga gärning att lösa en massa problem och konflikter. Ibland handlar det om att balansera på en slak lina.
Säkert önskar de ibland att de hade Nelson Mandelas självklara auktoritet. Hans naturliga resning och den skenbara lätthet med vilken han styrde rätt mellan blindskären.
Hans förmåga att höja sig över mängden och över sitt eget parti. Att sätta sig själv åt sidan och kliva in i ”frälsarrollen”.
Allt detta är egenskaper som Jacob Zuma inte besitter.