Jag har nog alltid varit en outsider

Tuffa Shanti Roney nu blir han hemmapappa på heltid

Shanti Roney kan göra vem som helst nervös när han tittar på en med den där iakttagande, avvaktande blicken. Det är inte en blick som klär av en, det är en blick som gör att man känner sig vägd och mätt och befunnen vara – ja, inte helt säker. Shanti Roney är filmregissörernas nya favorit.

Den coola blicken är självklart med i Håkan Lindhés film om Norrmalmstorgsdramat som sänds i SVT, den 29 augusti, 30 år efter den verkliga händelsen. Torkel Petersson spelar Jan Erik Olsson, och Shanti gör rollen som Clark Olofsson.

Hur cool är du själv, Shanti?

– Det är helt olika, svarar han. En sån extrem situation har jag ju själv aldrig varit med om, men jag tror att jag skulle bli rätt samlad om det skulle inträffa en olycka till exempel, men det kanske är som man tror. I själva verket kanske man blir helt hysterisk (skratt) ? men jag tror inte att jag flippar ur helt.

Du beskrivs ofta som en person som inte stressar upp sig utan tänker ”det löser sig” om det mesta. Är det så?

– Ja, så tror jag att jag alltid varit. Mina vänner kan bli irriterade på att saker inte funkar eller går deras väg, men jag har aldrig haft behov av att allt ska vara fixat med lägenhet eller jobb. Den tryggheten har jag i mig ändå, jag litar på att det kommer en lösning.

Du har spelat många svåra roller som handlar om utsatthet, du har varit ute och traskat i psykets utmarker kan man säga. Att våga göra det, har det att göra med att du har en sån trygghet i dig?

– Kanske det, men när jag gjorde Lars Noréns ”Personkrets” var det en kille som jag växte upp med som kommenterade: vafan, det var ju som en fest därhemma (skratt) Jag är ju uppväxt med människor som är rätt speciella. Jag menar inte med drogkultur, men ändå människor som har levt ut och skapat en egen liten värld i världen. Jag är nog rätt van att umgås med människor som är rätt egna. Jag tror inte att jag upplever det som farligt att vara utsvävande.

Shanti var med i Lukas Moodyssons ”Tillsammans” om livet i ett vänsterkollektiv på 70-talet och han är själv uppvuxen i ett gröna vågen- och kultur-projekt där flera familjer med liknande värderingar slog sig ner tillsammans i Skåne. Man skulle inte köpa någonting, utan odla allt eget, störta kapitalet genom att vara en dålig konsument.

– Det var mycket kultur och religion, mindre politik, berättar Shanti. Vi reste extremt mycket, främst i Asien och Afrika, och levde i princip på ingenting. Min pappa har i och för sig alltid varit aktiv i Stockholms kulturliv, på 60-talet hade de en klubb som hette Filips där Jimi Hendrix och såna spelade.

Barn som bott i kollektiv på 60- och 70-talet talar ofta om hur jobbigt det var. Att vara annorlunda, att äta annorlunda och inte ha likadana kläder som andra. Hur var det för dig?

– Jo, det kanske var så att man ville vara normal, men vi var extremt många barn och vi bodde ju inte riktigt i kollektiv utan alla familjer bodde i egna hus, och sedan hade vi en kulturförening, men det är klart man ville smälta in, det vill ju barn. Men i och med att vi var så många så gjorde väl det att man inte stack ut på det sättet.

– Jag tror inte att det var andra barn som var så misstänksamma, det var mer andra föräldrar som var misstänksamma mot våra föräldrar. Det var mycket det där att man var vegetarian, det var ovanligt på den tiden, så det blev ett jätteprojekt i skolan. Man syntes, och man fick ha matlåda med sig, och inte skulle man vara med på morgonbönen eller fluor-sköljningen, det gillade inte föräldrarna. Det var väl cancerframkallande (skratt).

Shanti var väldigt blyg som liten, men alla barnen, däribland bästisen Eagle-Eye Cherry, gjorde en kabaré – ”Octopus” – med sketcher, mest parodier på vuxna och olika TV-program. Varje sommar från det att han var 7 tills han var 15, turnerade de med kabarén till Stockholm, Malmö och Köpenhamn.

Shanti minns när han flyttade upp till Stockholm att han brukade snacka med föräldrarna när han kom hem till kompisar.

– Det tyckte de var jättemärkligt, men jag var ju van att umgås över generationerna.

Många av dina roller har rört sig på samhällets och livets skuggsida. Varför har det blivit så?

– Jag vet inte. Jag har nog alltid varit lite sådär outsider, och jag har fått lov att vara det. Jag tror egentligen att det jag spelat fram hos mina rollfigurer är sidor som alla har. Det gäller att väcka dem.

Vad har Norén betytt för dig?

– Fantastiskt mycket! Det har varit enormt att få arbeta med hans texter och med honom som regissör. Sen blev vi ett sammansvetsat gäng som jobbade ihop, Micke Nyqvist, Göran Ragnerstam och jag.

Norén hamnade ju mitt i händelsernas centrum i samband med pjäsen ”7:3” och morden i Malexander. Hur reagerade du på det?

– De krafter som var i rörelse var större än han förstod, men Norén ville lyfta fram det svåra, bland annat våldets mekanismer. Hans avsikter var goda, men det blev fel.

Vad är din egen erfarenhet av våld?

– Jag har ingen egentligen. Jag har knappt slagit nån, annat än nån gång för länge sen och det var bara nåt litet tjafs.

– Jag tycker hela samhället har blivit väldigt aggressivt. Hela den här kroppskulturen med att bli så stor och upppumpad som kille, med rakat huvud, stora hundar och solglasögon. Och tjejerna ser också aggressiva ut, muskulösa med opererade stora bröst och stora läppar. Idealen ser ut som i serietidningar. Jag tycker väldigt illa om den här kulturen.

– Samtidigt är det som om man inte orkar se all utsatthet och känslighet, alla uteliggare och missbrukare. Jag tycker det är så många som mår så jäkla dåligt. När jag är på stan ser jag folk som går och snackar för sig själva, helt i sin egen värld. Ska man bara blunda för det?

Shanti har precis fått sitt första barn, dottern Ella, som är tre månader. Han och Simone, rekvisitör i danska filmbranschen, har bosatt sig i ett hus utanför Köpenhamn men Shanti har kvar lägenheten i Stockholm eftersom han ofta är här och jobbar.

Var det kärlek på jobbet när ni träffades kanske?

– Ja, eller via vänner snarare. Jag jobbade på en film som det var ett danskt och norskt team på, och sen kom hon och hälsade på. Vi har inte jobbat ihop, det vet jag inte om jag skulle klara av.

Skulle det göra dig nervös?

– (Skratt). Det är många grejer som skulle kunna göra mig nervös, men det är lite speciellt det där att visa upp sitt arbete för dem som står en nära.

Kommer du och Simone att leva tillsammans som dina föräldrar och ni gjorde när du växte upp?

– Nä, vi lever inte ihop med några andra familjer. Jag skulle nog ha svårt att flytta ut på landet.

– Det är ju skitkul på sommaren, men på vintrarna blir det isolerat. Det skulle vara ett gäng polare i så fall som flyttar. För barnen tycker jag att det är bra. Jag tror det är bra att leva öppet och umgås mellan generationer och mellan familjer.

Har din tjej fast jobb?

– Nej, vi är frilans bägge två. Jag gillar när det går upp och ner, men det är klart, jag har inte haft barn förut, då blir man kanske lite oroligare för det här med pengar. Simone har barn sedan tidigare, han ska precis börja skolan, men för mig är det nytt med det här ansvaret.

Shanti tänker vara hemma med Ella hela hösten. Det är lite grejer på gång jobbmässigt, säger han, men han har ingenting inplanerat, så Simone kan jobba när hon vill.

– Det är två barn hemma så det är fullt upp. Jag handlar och lagar mat och tvättar och byter blöjor och gör allt sånt som småbarnsföräldrar gör.

– Det förvånar mig att det finns många män som upplever att det finns så lite att göra den första tiden. Det förstår jag inte. Det är bara amningen som skiljer, och det är ju bara en kort stund per dag. Den där kontakten som man bygger upp den första tiden är jätteviktig. Man får ju jättekontakt bara genom att gå omkring och bära barnet.

Har du haft diskussioner med andra män om det här?

– Ja, en del killar känner sig utanför, mamman har ju haft barnet i magen och hon har amningen, och då blir killar lite ställda av det. Men så upplever inte jag det. Det kan vara bortförklaring också, från mäns sida, för att man ska kunna jobba mer (skratt).

Blir andra provocerade av dig, tror du?

– Det finns nog en hel del idéer kvar med gamla könsroller, men där tror jag att jag är rätt stark, jag blir inte påverkad om någon skulle tycka att jag är löjlig som är hemma med barn. Nu är inte mina vänner såna.

Vem är Ella lik?

– Mig (skratt) men det blir mer och mer Simone.

Har du haft några föreställningar om att bli pappa, hur det skulle vara, och är det något som har överraskat dig?

– Ja, det är att hon sover så bra. Jag trodde att jag skulle vara vaken jämt. Och sen så trodde jag att jag skulle gå där på förlossningen och bära på min tjej och hon skulle var jättetaskig mot mig i tjugofyra timmar.

– Och så tog födseln bara 11 minuter! Så allt överraskade mig!

Shanti Roney

Åsa Matsson