’En ära att han begravs här’

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-12-14

Aftonbladet på plats i Mandelas hemby när viloplatsen förbereds

QUNU. Normalt är Mandelas hemby en samling färgglada lerhyddor och inget mer.

Inför begravningen i morgon råder både trafik- och informationskaos.

Internationella medier har invaderat Qunu tillsammans med polis, militär, kändisar och nyfikna.

Landsvägen slingrar sig upp och ner från kuststaden East London i sydöstra delen av Sydafrika. Vi blir omkörda av grupper av flotta civilbilar med blå sirener och starka motorer. ­Efter 17,5 mil tar det tvärstopp. Två stora bussar blockerar landsvägen. Polis dirigerar om trafiken för att man inte ska kunna köra för nära familjen Mandelas hus och familjegrav där begravningen ska hållas med 4 500 gäster närvarande.

Får inte intervjua

Vi befinner oss mitt ute på landsbygden bland gröna kullar som ser ut att fort­sätta i all oändlighet. Det är bedövande vackert.

Vägen ner till Mandelas hus är blockerad av polis­bilar och ett stort antal konstaplar som står vakt. När vi försöker prata med några bybor i närheten kommer en av de blåklädda konstaplarna fram.

– Här får ni inte fotografera. Ni får inte heller intervjua ­några bybor.

När vi undrar varför blir ­svaret kort.

– Av säkerhetsskäl.

Så vi åker lite längre bort ­utom synhåll för polisen och ­pratar med folk i stället. Några står farligt nära vägkanten och säljer ANC-flaggor med ­Mandelas ansikte på.

– Försäljningen har gått jättebra, säger Phakamisa Ntuli.

– Vi har sålt slut på hela lagret.

Sen tillägger han snabbt att han är väldigt ledsen för att Mandela är död men att det är en ära att han begravs i hembyn.

Strax bakom honom syns det stora vita tältet där ceremonin ska hållas. Jämfört med minneshögtiden på fotbollsstadion i Soweto blir det här en intim tillställning med bara den närmaste familjen och några tusen vip-gäster, bland dem Social­demokraternas ordförande ­Stefan Löfven.

Fixade el till byn

Effie står i vit t-shirt och svarta byxor och hänger vid stängslet till sin tomt och tittar på alla bilar och bussar som åker förbi på den lilla bygatan där det normalt bara strövar getter och får.

– Livet i Qunu är bra. Tack ­vare Mandela har vi fått både elektricitet och vatten, säger hon.

En del av orden drunknar i ljudet från en av de många helikoptrar som passerar precis ovanför oss.

Bakom henne står tre runda lerhyddor målade i pastellfärger. En har stråtak medan de två andra har korrugerad plåt som skydd mot regn. Effie är egentligen bara missnöjd med en sak.

– Det finns inga jobb här. Jag skulle vilja ha ett jobb men det enda man kan ägna sig åt i Qunu är boskapsskötsel.

Nästan som på beställning ­kliver några får ut på vägen framför henne.

På den högsta punkten i byn, någon kilometer från Mandelas hus, ligger Nelson Mandela-museet.­ Längs infarten står ­bilar parkerad på varenda ledig gräsplätt. ­Museet tjänstgör i några dagar som presscentrum.

Knapp info

Precis vid ingången ligger grund­skolan där Mandela tillbringade sina första år. Det var här en av hans lärare gav ­honom smeknamnet Nelson som sedan hängde med resten av livet.

Tv-bolagen har redan ställt upp sina satellittruckar inne på området och mutat in sina ­kamerapositioner med vit tejp. Bakom tv-ankarna måste ­begravningstältet synas. I ett av de vita presstälten är det redan fullt av journalister från hela världen som skickar hem sina rapporter.

Men få detaljer finns om hur begravningen ska gå till eller ens när den ska börja.

I en av museets byggnader brinner en låga ur vad som ska föreställa ett horn. Mandelas ­låga. Bakom hänger en bild på en mycket ung Nelson ­Mandela sparsamt klädd i traditionell dräkt. Under bilden står ett av hans många visdomsord.

”Det verkar alltid omöjligt ­ända tills det är gjort.”