Way out west var inte först

Som ung littvet-student bar jag hem kassar fulla med halvsekelgamla tummade ex av Bonniers litterära magasin. Väl hemma grottade jag nördigt (och för all del ganska klyschigt) in mig i texter av och om ikonen Stig Dagerman.

Sedan dess har jag inte köpt en enda tidskrift second hand. Förrän den här veckan, då jag plötsligt stod i kassan med en hel trave nostalgigodis.

Och nej, det var varken BLM, Pop eller sköna posters i 80-talets Okej som lockade. Det var kommunbulletinen Vårt Göteborg. Och där gick vuxen-poängometern i taket.

De senaste dagarna har jag slukat artiklar från 1969 om ”tonåringens inneställe, det hårdsvängande Spooky” (”man befinner sig inte längre på Liseberg, man blir POP”).

Jag har plöjt artiklar från 1970, som rapporterade inför det stora firandet 1971 då stan skulle fylla 350 år.

Då vankades det minsann en filmvecka i slutet av januari (åtta år före starten av filmfestivalen alltså). Och lyssna på det här: ”I augusti arrangeras en modern musikfestival” – årtionden före Lugergänget kläckte Way out west.

I samma nummer berättas om idrottsarenan Scandinavium som höll på att byggas, där man säkerligen även skulle komma att ”få applådera världsartister och lyssna på musik”. Om en vecka är Håkan där!

Men vad hände med den fasta musikpaviljongen i Brunnsparken, som skulle kunna utnyttjas även efter jubileumsåret? Bygg en ny för sjutton!

Få gamla ex av Vårt Göteborg finns troligtvis sparade och numera finns tidningen bara på nätet.

Ett rätt bra ställe i och för sig. Snabbt och enkelt har tanten i mig kunnat ta reda på hur det gått för den lille ettåringen som 1967 besökte den nybildade socialförvaltningen med sin mamma.

Men har mamman fortfarande lika snygg frisyr?