”Jag såg bara eld överallt”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-18
Kim glömmer aldrig känslan av napalmen mot sin kropp
Hennes hud brinner och hon springer för sitt liv.
Bilden av den nakna nioåriga flickan förändrade synen på Vietnamkriget. Och hennes liv.
– Jag dog nästan så många gånger, men jag dog inte, säger FN-ambassadören Kim Phuc, 44, som nu för första gången besöker Sverige.
Det är den 8 juni 1972.
Invånarna i byn Trang Bang, fyra mil väster om Saigon, har i tre dagar sökt skydd i templet.
När bombplanen kommer uppmanas de att fly – barnen först.
Ett av barnen är Kim Phuc, 9.
”Jag såg bara eld överallt"
Ögonblicket senare förvandlas allt till en stor eldboll.
De sydvietnamesiska bombplanen har, på order av USA, fällt fyra tunnor napalm – trögflytande brinnande bensin – över den lilla byn, i tron att den är tom på civila.
Men ur eldhavet kommer de plötsligt springande: barnen, vars hud brinner av napalm.
De skriker av smärta.
”För varmt”, för varmt”, skriker Kim.
Hon har slitit av sig sina brinnande kläder och springer några meter bakom sin storebror Tam mot de förstummade journalisterna och fotograferna som sett allt ske.
– Jag hörde aldrig explosionerna, jag såg bara eld överallt, säger Kim Phuc i dag, nästan ett halvt liv senare.
I går berättade hon sin historia i Kulturhuset i Stockholm, i samband med att boken ”Fred, 100 röster mot våld och krig”
i dagarna skickas ut till Sveriges alla 123 500 16-åringar.
Och hennes historia gör fortfarande lika ont – själv kan hon ännu känna röklukten från elden och smärtorna kommer hon alltid att få leva med.
Jobbar för FN
I dag är Kim Phuc FN-ambassadör och genom sin egen fond, The Kim Foundation, arbetar hon för att hjälpa andra barn som fallit offer för krig världen över.
Själv är hon en lyckligt gift tvåbarnsmamma. Hon och maken Bui Huy Toan och sönerna Thomas, 15, och Stephen, 12, bor numera utanför Toronto i Kanada.
Här har de bott sedan de, på hemväg från sin bröllopsresa till Moskva 1992, lyckades hoppa av.
Hennes namn, ”Phuc” betyder lycka – och det är vad hon utstrålar, trots allt hon gått igenom.
Hon är liten och spröd, klädd i en silverglittrande blå klänning med långa schiffongärmar som döljer den svårt brännskadade vänsterarmen.
Hon har nära till skratt, men när hon går tillbaks i tiden blir hennes ansikte allvarligt.
Kusinen dör, Kim överlever
I en kort filmsnutt får vi se henne springa där på vägen. Bakom henne springer hennes lillebror Phuoc och hennes kusiner Tinh och Bon, hand i hand.
I en annan sekvens får vi se hennes mormor komma springande med Kims treåriga kusin i famnen. Det som ser ut som klädtrasor som hänger på hans kropp är i själva verket hans hud.
Han dör, där och då.
Kim överlever.
Hennes räddning blir fotografen Nick Ut som höjer sin kamera och tar den världsberömda bilden.
Ögonblicket efter släpper han sin kamera och kör i ilfart den då medvetslösa flickan till sjukhuset, med 65-procentiga brännskador.
Några dagar senare sprids bilden av henne över hela världen.
Själv låg hon på sjukhus i 14 månader. 17 operationer har hon genomgått.
Nick Uts bild blev en symbol för Vietnamkrigets grymhet – för alla krigs grymhet.
För den vann han det prestigefyllda Pulitzerpriset.
Men han vann något annat också – han vann en nioårig flickas hjärta.
– Han räddade mitt liv och blev min bäste vän, säger Kim Phuc.
I dag har hon förlåtit de som bombade hennes by, men glömma kommer hon aldrig.
Inte vi heller.