Efter 14 månader kom Kursks offer hem

Sjunkna atomubåten i torrdocka nära Murmansk

"Hej Olga. Jag älskar dig. Snälla du, sörj inte."

Så skrev Dima Kolesnikov, döende i mörkret i ubåtsvraket Kursk, till sin älskade hustru.

Över ett år efter tragedin vill hans unga änka Olga Kolsesnikova fortfarande veta sanningen om varför Kursk sjönk.

I går inleddes utredningen som kan ge henne svaret.

Rysk tv visade i går hur atomubåten långsamt kom upp ur djupet i torrdockan i Roslakovo nära Murmansk i norra Ryssland.

Ubåtstornet är delvis förstört, men den ryska marinens symbol, den röda örnen, lyste starkt.

General Vladimir Ustonov och hans cirka 40 utredare höll en tyst minut för de 118 officerarna och matroserna som dog instängda i Kursk innan de steg ombord.

De hoppas kunna reda ut orsaken till att Kursk exploderade och slets sönder och sjönk till botten av Barents hav den 12 augusti 2000.

Inte minst 118 änkor och flickvänner - sedan länge trötta på myndigheternas mörkläggningar och egendomliga förklaringar om allt från kollisioner med mystiska fartyg till minor från andra världskriget - vill veta varför deras män långsamt dog, fångade i mörkret och kylan i vraket.

Vill få svar

En fråga de ställt sig sedan deras män inte kom tillbaka från storövningen med ryska flottan.

Olga Kolesnikova, 28, har kommit tillbaka till Murmansk från sitt hem i Moskva för att få svar.

Hennes man, Dima Kolesnikov, 27, turbinchef på Kursk, var den förste som bärgades.

Hans kropp hittades i nionde sektionen, längst bak i ubåtens akter. I hans ficka hittades ett brev han skrivit medan han väntade på döden, medan vattnet strömmade in.

Med prydlig handstil skrev turbinchefen att de är 23 personer som lyckats ta sig framåt i ubåten.

"Ingen av oss har kunnat ta sig ut. Här är mörkt som i ett gruvhål", skriver han.

Dima, som bara hann vara gift med Olga i ett halvår, visste att slutet var nära. Så här avslutas brevet:

"Hej Olga. Jag älskar dig. Snälla du, sörj inte."

Det gripande avskedet som lämnades över till änkan först flera månader efter katastrofen chockade Ryssland.

Det visade att myndigheterna ljugit då de sagt att alla ombord dog omedelbart vid explosionen.

En felaktighet som ingick i en lika svårslagen som förvirrad serie lögner och misstag som politiker och militärer begick.

Kursk gick under den 12 augusti, men först två dagar senare offentliggjorde den ryska flottan olyckan.

Väntade på döden

Nyhetstelegrammen som kablades ut över världen från Murmansk var ohyggliga.

Ubåtskaptenen Gennadij Ljatjin och hans besättning väntade på döden, försöken till räddning misslyckades gång på gång. De följande dagarna anlände kvinnorna vars män kämpade för sitt liv till Murmansk för att på plats följa försöken att få upp ubåten.

De flesta kom från Kursk i södra Ryssland, staden som givit ubåten dess namn.

Nadezhda Tylik blev för många tv-tittare världen över en symbol för den förtvivlan de anhöriga kände. Hon förlorade sin son och i tv-bilderna som kablades ut skrek hon vid en presskonferens ut sin vrede mot militärer och politiker som var där för att förklara varför de inte fick upp ubåten. För att få tyst på kvinnan gav en sjuksköterska henne en spruta lugnande medel.

Politikerna sa först nej till erbjudanden från Storbritannien och Norge om experthjälp. När politikerna svängde var det försent, allt hopp var ute.

Denna uppenbara inkompetens och kvinnornas vrede kastade den ryske presidenten Vladimir Putin in i hans värsta politiska kris hittills.

Nu, över ett år senare, kanske de anhöriga äntligen får sina svar.

Men för Olga Kuznetsov är det för sent. Hennes hjärta klarade inte av att hennes son Viktor kämpade för sitt liv nere i ubåten, hon sjönk ihop och dog av sorg. Kroppen efter Viktor bärgades, mor och son begravdes tillsammans, sida vid sida i en kyrka i Kursk.

Explosion ombord sänkte ubåten

Oisín Cantwell