Läget i Mellanöstern det värsta på många år

Påskveckan i Mellanöstern brukar innebära spänning och våld.

Men nattens anfall och motanfall innebär att den israelisk-palestinska konflikten trappas upp på ett sätt som den inte har gjort på väldigt länge, enligt bedömare.

Drabbningar har återigen skett på den religiösa brännpunkt i Jerusalem som judarna kallar Tempelberget och muslimer kallar al-Haram al-Sharif. Den judiska påsken pesach har överlappat med den muslimska fastemånaden ramadan och då har det skett bråk, barrikaderingar och polisingripanden i en ständigt pågående fejd om vem som ska få be var och när.

Det är i regel där som gnistan har tänts när konflikten i regionen har urartat vid tidigare tillfällen. 2021 blev det ett elva dagar långt Gazakrig. 2000 ledde det till den fem år långa konflikt som kallas den andra intifadan.

Natten till onsdag slog israelisk polis till mot al-Aqsa-moskén i Jerusalem i en räd som ledde till stora våldsamheter och där flera hundra palestinier greps. Denna gång har drabbningarna på berget följts av raketanfall mot Israel från nord och syd, från både Gazaremsan och libanesiskt territorium. Den israeliska militären har svarat med flyganfall.

Värsta på 17 år?

Israel befinner sig i det farligaste och mest komplexa säkerhetsläget sedan Libanonkriget 2006, skriver journalisten Amos Harel i en analys i den regelbundet regeringskritiska tidningen Haaretz på skärtorsdagskvällen.

”De första misstankarna kan riktas mot palestinska grupper i Libanon, som högst sannolikt besvarar de senaste händelserna vid al-Aqsa-moskén i Jerusalem – men det är svårt att se att inte Hizbollah har någon koppling till det som skett”, skriver han.

Ett flerfrontskrig är det sista Israel behöver när landet redan skakas av intern politisk konflikt, poängterar Harel. När han skrev på torsdagskvällen – innan det israeliska flygvapnet gick till attack – uttryckte han en förhoppning om ”ansvarsfulla beslut med målet att undvika ett fullskaligt krig, vilket Israel inte har något att vinna på”.

Harel påpekade också att raketerna inte riktades mot militära mål och att Israel därför inte nödvändigtvis behövde se det som en krigsförklaring.

Lägligt för Netanyahu?

Att Libanon dras in i konflikten innebär en särskild upptrappning, enligt den danska Mellanösternforskaren Helle Malmvig, som är verksam vid Danmarks utrikespolitiska institut DIIS.

– Vi får gå tillbaka till 2006 för att hitta en konflikt som involverade parter från både Israel och Libanon, säger hon till den danska nyhetsbyrån Ritzau, och syftar då på kriget mellan Israel och den Iranstödda milisgruppen Hizbollah.

Malmvig understryker att det är palestinska grupper som ligger bakom anfallen och inte Hizbollah, men tillägger att det bör ha skett med Hizbollahs välsignelse.

För Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kommer anfallen politiskt lägligt, bedömer den danska forskaren. Han får något annat att rikta uppmärksamheten mot än de kritiserade ändringarna av rättssystemet som de senaste veckorna lett till omfattande protester.

– Han har många gånger tidigare spelat ”säkerhetskortet” och klarat sig med ett budskap om att han är den person som kan garantera Israels säkerhet.